Stand up-tragedy

Vad är det som är kul - egentligen? Vad är det vi skrattar åt? Är det "goa-glada-göbarrr" som drar vitsar? Mr Bean? Solsidan? Självklart är det individuellt vad man roas av. Jag tänker på min gamle gode vän pianostämmaren Conny, som tyckte att Lorry-humorn var elak och otrevlig. Och långsökt, brukade han säga. Och ironisk. Jag undrar vad gamle Conny skulle ha tyckt om humorserien Allt faller som nu visas i TV? Han hade med all säkerhet stängt av eller bytt kanal till America's funniest homevideos. Och avfyrat sin vanliga dom: "Skit är det!!" Conny skrattade av hjärtans lust när folk ramlade av cyklar och slog i backen. Det var kul! Tyckte han iallafall.

Vurpor är väl inte så kul, egentligen ...

Men jag byter inte kanal - jag sitter som klistrad och vill inte missa en enda replik. Allt faller handlar om två stå-uppare som nått stor framgång. De är kändisar - men hur ser baksidan av den rampljusbelysta medaljen ut? Hur ser livet ut, utanför scenen? Johan (gestaltad av Johan Rheborg) är en hypokondrisk och anpasslig man, proppfull av nedtryckta aggressioner. Han har nyss förlorat sin far och placerat sin gravt dementa mor på ett vårdhem. Samma vårdhem visar det sig, där den andre store komikern Jonas (Gardell) har sin, likaledes dementa, mamma. På något sätt är världen för liten för dessa båda herrar. De möts i vårdhemskorridoren, mönstrar och mäter varandra - ger inte ett uns för mycket credit, släpper inte till en millimeter av ömsesidig uppskattning. Reviret måste försvaras till varje pris. Och platsen i hackordningen. Jonas - som spelar en karikatyr av sig själv - är en ensam man. På scenen briljerar han. En demagog med fullständigt gastkramande humor som trollbinder publiken. Men sedan - ensam på hotellrummet - förvandlas han till en bitter, intorkad liten gubbe, så ensam att det skriker i väggarna.

En slipad demagog som håller sin publik i ett järngrepp.

Grundstoryn i Allt faller tycks vara att de båda humorgiganterna Johan och Jonas ska uppträda tillsammans som ett komikerpar på en tillställning. Det har deras kallhamrade impressario lovat sin uppdragsgivare och nu arbetar hon febrilt för att få giganterna att kommunicera, utan att verbalt försöka ta livet av varandra. Men detta visar sig vara en omöjlig uppgift. Norra halvklotet har inte plats för två så stora personligheter. En neurotisk hypokondriker med stressyndrom och en supernarcissist med ett outsläckligt självhävdelsebehov. Men roligt är det. Man kanske inte skrattar högt (som på de där burkskratten man ständigt hör i amerikanska sit-coms) men inuti bubblar skrattet - av igenkännande. Skräcken att inte vara älskad, inte vara bäst, inte roligast, inte populärast. Att inte hinna med LIVET, att missa något, att tåget rusar förbi utan att man hinner kliva ombord. Och att man minsann inte sörjer så där oerhört om konkurrenten skulle råka bli kvar på stationen, hjälplöst fäktande...

Stanna tåget - jag vill kliva på!

Vad är det som är så roligt? Jo - det är igenkännadet. Det är driften med de egna svagheterna, hang-upsen, neuroserna och skräckarna som är så befriande roligt. Jaså - känner han också så??! Då är jag inte ensam! Det finns fler som är rädda! Vad härligt!!! Stand up-tragedy - för livet är ju svårt! Outhärdligt många gånger - men trösten är ju den: du är inte ensam. Det är fler som lider - liiider! Tack för den vissheten!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner