Att höra och att lyssna

 

 

Det är stor skillnad på att använda örat
- att höra - och att...

Det är så oerhört viktigt att våga tala, våga berätta om saker som berör en. Jag är en svuren fiende till det jag i tidigare blogginlägg kallat Tigandets land - landet där de som har det svårt ofta får skrika ut sin smärta för döva öron, men till sist tystnar, eftersom ingen lyssnar på vad de har att säga.

Men att tala räcker inte - någon måste lyssna på den som talar också. Och lyssna på riktigt.

När jag gick min Steg 1-utbildning till psykoterapeut hade vi en kursledare som var väldigt tuff - åtminstone hade hon den framtoningen. På föreläsningarna och seminarierna marscherade hon fram och tillbaka framför den vita tavlan och betraktade oss studenter med en nedlåtande, nästan lite föraktfull blick och hennes kommentarer var ofta både ironiska och tvetydiga. Det kändes inte bra att ha en huvudlärare som utstrålade så mycket arrogans, så naturligtvis blev hennes kommentarer "snackisar" på lunch- och kafferasterna. Vi studenter måste ju avreagera oss på något sätt, så vi härmade tonfallen och gesterna så gott vi kunde. Men - väl inne på lektion blev det desto tystare. Flera av oss försökte då och då påpeka att vi kände oss överkörda - men då blev allt som oftast svaret: "Jag hör vad du/ni säger...". Underförstått: "... men jag lyssnar inte..." Det är skillnad mellan att höra och att lyssna - stor skillnad. Milsvid skillnad!

Under vår utbildning blev så den stående kommentaren oss studenter emellan, på skoj förstås "Jag hööör var du säger..." Eller ibland: "I hear you..." (Måste bara tillägga att utbildningen i övrigt var utomordentligt bra och den övriga lärarkåren alldeles utmärkt.)

... lyssna aktivt med tanke- och känslolivet påkopplat.

Att kunna lyssna, det vill säga använda inte bara örat, utan koppla på tanke- och känslolivet också, är så otroligt viktigt. Hur ser man annars sammanhang? Upplever empati och inlevelse? Lär sig på djupet om en människas historia? Fullt ut kan man nog aldrig förstå en annan människa - men med ett inlevelsefullt lyssnande kan man ändå komma ganska långt. Hör man bara - har man inget förstått och historien kommer att upprepa sig. In genom det ena örat och ut genom det andra, som det brukar heta.

I dagens DN recenserar Martina Lowden Sjukdomen - den andra delen i Jonas Gardells romantrilogi om aids i Sverige. Hon är kritisk och tycker inte att denna andra del kan mäta sig med den första delen. Hon skriver att Gardell fastnat i barndoms- och familjeskildringar, att han fortsätter att porträttera huvudpersonerna som missförstådda, överkänsliga och finlemmade barn som sitter ensamma på stranden och ser "själfulla ut", istället för de aktiva och utagerande bögar de faktiskt var. Bögarna som "satte på och sög av varandra" - vart har de tagit vägen? undrar Lowden irriterat. Hon kritiserar också boken för "kaotisk kronologi" - tvära kast mellan årtalen och brist på musikalitet i textuppbyggnaden. Men ändå - hon inleder sin recension med några rader som är så oändligt viktiga, apropå att den gastkramande aids-epidemien under 80-talet verkar ha fallit i glömska hos yngre generationer:

För så effektivt reviderar tystnaden historien. Inte främst den utsatta minoritetens tystnad, utan den tigande majoritetens okunskap och ointresse. Det räcker inte med att någon "vågar tala" för att en sådan tystnad ska brytas. Några måste lyssna också. Det hänger på vilka som gör det, och vad de gör med det de hört.

Martina Lowden.

Martina Lowden får sista ordet ikväll på bloggen. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner