Om att göra skillnad

Jag tror att varje människa vill lämna ett avtryck. Någonstans - på något sätt - på livets "Walk of Fame". Ett aldrig så litet avtryck, en aldrig så liten stjärna. Att bara försvinna spårlöst ut ur livet utan att ha åstadkommit något av betydelse för någon annan - det är det nog ingen som vill. Eftersom vi ju heller inte vet något om vår fortsatta existens efter döden, blir ju detta ännu viktigare. För även om vi som individer försvinner från de levandes skara, lever vi ju kvar i deras minnen och berättelser och det blir på sätt och vis också ett slags fortsatt existens.

Hollywood Walk of Fame
- borde finnas en stjärna för
varenda människa, tycker jag.

I ett tidigare blogginlägg - De dödas dag eller En liten lektion i latin - skrev jag om min förste make, latinläraren. Han avled hemma av en massiv hjärtattack medan vi ännu var gifta. Vi fick aldrig några barn tillsammans, och de båda flickor jag födde i mitt nästa äktenskap, hade ju förstås aldrig träffat honom. Men berättelserna som jag underhöll flickorna med under långa bilresor för att de skulle glömma bort sin åksjuka, gjorde på något sätt att han ändå fanns med, långt efter sin bortgång. "Berätta om Farbror A!" brukade de ropa när det blev jobbigt i bilen. Och då gjorde jag det. Berättade om när Farbror A råkade ramla ner i en brunn i Andorra och träffade en foxterrier, eller när han höll på att spränga gasspisen, eller när han skulle slipa golvet och fick en elstöt. Och de små flickorna skrattade av hjärtans lust och glömde alldeles bort att spy i bilen.

Det är hemskt att spy,
särskilt i bilens baksäte.

Ingen människa är tråkig. Inget människoliv är ointressant. Allas våra liv är lika stora och betydelsefulla som sagorna och de gamla myterna, lika viktiga. Och storheten ligger inte i graden av yttre framgång, av berömmelse och kändisskap. En människa kan leva i de allra anspråkslösaste omständigheter och ändå vara storslagen och betydelsefull. Därför är alla värda sin stjärna på Walk of Fame.

På samma sätt tror jag också att det man arbetar med måste ha något slags betydelse för fler än en själv - annars känns arbetslivet meningslöst. "Göra skillnad", brukar det heta. Mitt jobb som förlagsredaktör på den kungliga akademien var väldigt roligt och stimulerande; jättetrevliga kolleger som blev kompisar, ibland riktigt kul arbetsuppgifter - särskilt samarbetet med författarna, rolig representation och vackra lokaler. Men - redan efter några år började jag känna en gnagande osäkerhet om det jag gjorde egentligen var betydelsefullt. Böckerna jag producerade var ju fina - men läsekretsen var mycket begränsad, bara musikexperter inom en smal sektor.

Böcker är viktiga - men inte alla...

Till slut började jag nästan känna skam. Jag var inte längre stolt. Så, när jag jobbat där i sjutton år, skulle akademien omstruktureras, byta profil och många av de anställda fick gå - jag också. Innerst inne var jag inte alls ledsen, för nu skulle jag äntligen utbilda mig till det jag så länge längtat efter: psykoterapeut. För i det jobbet kan man göra skillnad, tyckte jag. Samtal kan uträtta underverk - om man bara har lite tålamod. Så tycker jag fortfarande! Men på grund av nya EU-regler fick vi med en humaniorabakgrund inte slutföra vår utbildning, fast vi var på väg mot legitimation. Där står jag nu. Utan legitimation, men fortfarande med en vilja att arbeta för att göra skillnad. För en sak vet jag: genom samtalet kan man hitta sig själv om man tappat bort sig och upptäckta hur betydelsefull man är. Det ni, arbetsmarknadscoacher: där finns det kraft. Hur kan ni ha missat det?? Har ni missat alla stjärnor som glimmar på vår Sweden Walk of Fame?

Hey - arbetsmarknadscoacher: har ni missat alla stjärnor
som glimmar på Sweden Walk of Fame?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner