Jag gillar gråskalor - mycket, mycket mer än svart och vitt

Jag kan inte riktigt släppa tråden om frågan Varför.

Igår skrev jag så här, apropå filmen Mammas pojkar: "Som terapeut vet jag att man aldrig ska ställa frågan Varför - hur gärna man än vill. Svaret blir ändå alltid fel just på den frågan. Istället ska man fråga Hur och Vad och kanske När. Men som regissör kan man kosta på sig ställa just den frågan, tycker jag. Men, då hade det blivit en annan film - helt säkert. Och en ganska tragisk."

Leif G W Persson - kunnig, lärd och humoristisk,
men frågar aldrig varför. Varför?

Så undrade jag också varför Leif G W Persson aldrig reflekterar över frågan Varför? när han analyserar grova brott i TV. Visst är det intressant att få ta del av detaljerade redogörelser för när, var och hur brottet gick till, men på något sätt fattas det en viktig pusselbit - en ganska stor bit också - för att pusslet ska bli helt och ge en fullständig bild: varför skedde brottet överhuvudtaget? Hur kunde det komma sig att hatet blivit så stort att mord var enda utvägen? Eller vad vad det för en sjuk impuls som ledde till det nattliga överfallet? Eller vad fanns det för orsak till att...?

Och - varför i hela fridens namn har en man under så många år tagit på sig ansvaret för massor av bestialiska mord, för att sedan ta tillbaka allt. Och hur kan det komma sig att två personer - troligen - blivit falskeligen anklagade för ett lika bestialiskt mord med efterföljande styckning? Anklagelser som dessa två aldrig riktigt kommer att kunna bli rentvådda från och därför fått sina liv och yrkeskarriärer spolierade. (Jag tänker förstås på de s.k. allmänläkaren och obducenten). Varför kunde dessa båda råka så illa ut? Fanns det förklaringar?

En viktig tangent på tangentbordet.

Min man brukar ofta säga - när det av någon anledning hettar till: "Det är ingen ursäkt, bara en förklaring". Som om dessa två inte hänger ihop?? brukar jag då replikera, också med en viss hetta. Och det är klart - skulle den eminente Leif G W börja ge förklaringar till varför en person halkat in på brottets bana - då kan det plötsligt lätt bli en ursäkt. Förklarar man en handling, kan det uppstå en förståelse - och kanske till och med ett slags förlåtelse. Och då blir allt plötsligt väldigt komplicerat. Juridiken och psykologin börjar vävas in i varandra.

Lars-Inge Svartenbrandt
- inget Bullerbybarn.

Jag minns t.ex. den ständigt brottsaktuelle Svartenbrandt. Hans bakgrund var allt annat än Bullerbyidyllisk. Samma sak gäller naturligtvis för de allra flesta våldsbrottslingar: de har blvit svikna, misshandlade, utnyttjade av de vuxna i sina barnaliv. Misstron och hatet skapar hämndbegär. Bristen på vettiga förebilder leder till att man söker andra gudar - mörka gudar, farliga gudar som kan hämnas och äntligen skipa den rättvisa man blivit så lurad på. Men, som sagt, det är ingen ursäkt, bara en förklaring.

Slutsats: är det någon idé då att fråga Varför. Ska man överhuvudtaget fråga Varför? Jag tycker det! För jag gillar gråskalor mycket, mycket mer än svart och vitt.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner