Humor åldras

Visst har väl humorn förändrats de senaste tjugo-trettio åren? Blivit skarpare och mera ironisk - i bästa fall. Jag tror att folk var betydligt mer lättroade förr i tiden. Då var det ordvitsar och buskis som gällde. Sune Mangs, Carl-Gustaf Lindstedt och Gösta Bernhard - Söderkåkar och Casinogänget. Nu är det mera grov satir och gränstänjning långt över tabugränserna. Jag misstänker att detta beror på att vi inte längre är så oskuldsfulla som förr. Blåögdheten är ett passerat stadium. Världen har blivit större och hotfullare, människorna otryggare. I katastrofernas skugga växer ett annat slags humor; svartare, snabbare, hårdare.



Mille Schmidt, Monica Zetterlund och Sune Mangs i den populära
TV-buskisen Söderkåkar. Känns väldigt längesedan...

Jag har ett bra exempel. När jag jobbade på den där kungliga akademien lärde jag känna en äldre man som var pianostämmare - mycket skicklig och anlitad vid Nobelfester och stora konserter. Vi blev jättegoda kompisar. Han var en riktig pärla: pratsam, godhjärtad, öppen och temperamentsfull. Han drog alltid grova vitsar och var fullproppad med fördomar, som han gärna vädrade högt och ljudigt. Tyvärr är han död nu, men han blev faktiskt gudfar till min äldsta dotter. Conny hette han.

I början på 90-talet sändes en humorserie i TV som hette Lorry. Den var, tyckte jag då iallafall, superbra. Jag ville inte missa ett enda program. Det var återkommande scener - som den med uppfinnaren från Sundbyberg som kommer upp till en byråkrat på Patentverket, rullar ut sitt papper med skiss på en ny uppfinning. Byråkraten (Claes Månsson i all sin torra glans) tittar på skissen och levererar en kommentar som i ett slag tar loven av hela tanken. Uppfinnaren (gestaltad av en naivt leende Peter Dalle) svarar "Tänkte inte på det..." En replik som kom att eka överallt i landet dessa år. Och gör fortfarande. Tänkte inte på det...

Tänkte inte på det...

Så var där andra roligheter också: ett debattprogram med en massa totalt utbombade besserwissrar anförda av den patologiskt sömnige psykiatern Doktor Dängroth (spelad av Stefan Sauk). Här myntades en annan klassisk replik: "Jag är scheptisssk". Också en kommentar som hördes över hela vårt avlånga  land. Och sedan, kanske det bästa av allt i Lorry: de geniala mellansticken Tillfälligt avbrott med Sauk i fritt fall, sprutande vrede och frustration framför en fast kamera placerad på väggen i något slags isoleringscell.

Tillfälligt avbrott!

Tillbaka till pianostämmaren Conny. Morgonkaffe på akademien, personalen samlad. Några skrattar åt gårdagskvällens Lorry. Conny undrar nyfiket vad det är som är så roligt. Han vill också skratta, säger han. Jag berättar att vi sett Lorry. Till min förvåning blir han arg - riktigt arg. "Jag tycker att Lorry är skit!" deklarerar han, illröd i ansiktet. "Skit är det!" Men - varför det? undrar vi. "Det är ingen trevlig humor", säger Conny. "Det är elaka människor som inte skojar snällt. Man blir inte glad av deras skoj - man blir bara arg!" Han reser sig och går ilsket därifrån. En annan kollega ropar efter honom, att han själv minsann inte heller alltid skojar så snällt. Tänk när han skojade med arkivarien om hennes vikt - var det snällt kanske? Conny blir ännu rödare i ansiktet. "Vadå då?! Hon var ju tjock..."

Humor är nog en färskvara med bäst-före-datum. Jag tror inte att någon vuxen längre skrattar åt Helan och Halvan. Man ser dem snarare som något historiskt. Samma gäller Söderkåkar, Thor Modéen och Nils Poppe. Allt förändras.

Eller för att citera Lorry igen: "All skit försvinner..." (Tror att de blev fällda i Radionämnden för den repliken.)

PS Conny gillade inte Pang i bygget heller.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner