Om att välja

Om man kunde se in i framtiden - skulle man våga göra det då? Skulle man vilja? Om man kunde se utfallet av de val man fattar i nuläget - skulle det vara bra? Skulle det hjälpa oss att fatta de rätta besluten? Eller skulle det bara vara skrämmande och passiviserande? Skulle man kanske inte våga fatta några beslut alls då? Fast - att låta bli att ta beslut är också ett slags beslut, ett passivt beslut där man låter andra bestämma över ens öde.

Skulle man våga anlita kristallkulan
om den verkligen fungerade?

Jag har naturligtvis tänkt mycket på de här frågorna eftersom jag flera gånger i mitt liv, precis som alla människor, fattat beslut som fått stora konsekvenser. Men om jag vetat det jag vet idag - hade jag valt på ett annat sätt då? Och vem skulle jag ha frågat? Och vem skulle vågat svara på en sådan avgörande fråga?

En möjlighet ligger längre fram på vägen.
Fortsätta köra eller vända om, det är frågan.

Ett bra exempel på avgörande beslut är vilken gymnasielinje man ska välja. När man väljer, är man i regel femton-sexton år. Är man mogen nog att överblicka de följder detta val kan få? Jag tror verkligen inte det. När jag var femton år ville jag helst av allt bli läkare - en lyssnande och omtänksam allmänpraktiker som tog hand om sina patienter, det var drömmen. Men - eftersom jag också var språkintresserad och inte riktigt var säker på att jag skulle klara matten (det var mitt svagaste ämne i skolan), så valde jag humanistisk linje med latin. Sett i den backspegel jag nu aningen skräckslaget tittar i på min färd genom livet, kan jag direkt säga att detta var ett dumt val, riktigt idiotiskt.

Arbetsmarknaden behöver läkare - mycket få läkare går arbetslösa. De behövs, för sjuka människor finns alltid och överallt och de kommer alltid att behöva vård och omsorg. Humanister däremot är det inte något skriande behov av - inte i vårt samhälle iallafall, och allra helst inte sådana som kan latin. Det kan vara kul att imponera med något citat ibland - men det är inget som behövs eller värderas som något annat än en lite lustig extrapoäng. Visst är det kul att briljera i På spåret - men det räcker liksom inte.

Julius Caesar, porträtterad  i Asterix. Han lär ha yttrat "Et tu, Brute"
när han blev knivhuggen i ryggen av sin kompis Brutus.
Knappast nödvändig kunskap, eller?

Tänk om någon hade kunnat upplysa mig om detta när jag envisades med mitt latin? Men - hade jag lyssnat? Det vet jag ju inte. Men om denna någon verkligen hade kunnat få mig att förstå hur framtiden skulle bli, då kanske jag hade valt annorlunda, läst medicin och haft ett bra och engagerande arbete idag.

För sex år sedan mötte jag mitt livs stora kärlek på Öland. Jag satsade allt på kärleken och valde ett liv med resor mellan Stockholm och Öland varje vecka. Om jag då vetat vad jag vet nu: att det är oerhört svårt, kanske omöjligt, att få ett arbete och att kunna försörja sig när man lever ett sådant liv - hade jag valt annorlunda då? Hade jag kunnat välja bort kärleken? Hur skulle livet tett sig då? Om jag av praktiska skäl avstått från lyckan? Hade mitt känsloliv överlevt ett sådant beslut?

Min mormor - som var en ganska sluten person (jag skrev om henne i blogginlägget Finns det en mening?) brukade säga så här: när man fattar ett viktigt beslut är det det enda rätta just då, i den situationen. Om man senare - i en helt annan situation - tycker att man fattade ett felaktigt beslut, då ska man ändå inte ångra sig. För det man gjorde - det gjorde man för att man trodde på det då. Ångra sig är meningslöst, tyckte mormor. Klokt resonerat, tycker jag. Och en bra medicin mot bitterhet och smärtsam nostalgi.

Trots frågetecknen kämpar jag på. Visserligen tittar jag i backspegeln, men mest framåt ändå. Och avslutar med ett latinskt citat - bara för att briljera lite: Per aspera ad astra.

Et tu Brute = Även du, min Brutus!
Per aspera ad astra = Genom svårigheter, mot stjärnorna.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner