Strippor och finkultur

I förra veckan sändes en dokumentärfilm om den kände musikprofilen Sten Broman: Jag är sån här. Jag vet inte riktigt vad titeln syftar på, men jag misstänker att det handlar om hans totala kompromisslöshet - i fråga om konst, språk, mat och musik. Kanske i fråga om allt. Eller syftar titeln på något helt annat?

Sten Broman - musikguru, spexare,
allvarsman och kostymbärare.

Det var Sten Broman som med sådan bravur ledde Musikfrågan Kontrapunkt i TV under sextio- och sjuttiotalen. En sprudlande vältalig man med bockskägg, tjocka hornbågade glasögon, rutiga kostymer och en magisteraktigt raljerande attityd. Och allt på den finaste Lunda-skånska. Jag tror han blev älskad - till slut iallafall - för han var en sann folkbildare som brann för att placera den klassiska musiken i de svenska vardagsrummen. Nu när jag ser programmet kan jag känna att jag saknar honom - saknar hans kunskapsglädje och pedagogiska energi. Fast när jag var liten var jag rädd för honom. Jag träffade honom några gånger och blev skrämd av hans kråklika ansikte och kraxande skratt. Han såg farlig ut och så hade han så konstiga kostymer, tyckte jag. Den första gången jag mötte honom var han klädd i en gul sidenfrack. Jag gjorde stora ögon och det utlöste ett enormt kraxande som liksom aldrig ville ta slut.

Ny färg på kostymen.

I dokumentärfilmen avslöjades en sak som tydligen ingen tidigare känt till. Och det är kanske detta som titeln egentligen syftar på: Sten Broman älskade att titta på nakna kvinnor. Vart än han reste, besökte han alltid stadens stripteaseklubbar - alltid sittande på första bänk för att se riktigt bra.

I Bromans smak.

I tjugo år levde han tillsammans med en mycket ung stripteasedansös - Gunilla af Halmstad. Allt i hemlighet. Den f.d. strippan berättar i programmet om deras relation och där finns inte skuggan av tvekan: det var äkta kärlek. När hon berättar lyser hennes ögon av beundran och glädje över hur mycket denne gamle humanist lärt henne, över allt hon fått uppleva i hans sällskap, över allt hon fått lära sig av livets goda. Och i hennes ögon syns också ett stort och fortfarande smärtsamt medlidande med den äldre mannens sorg när hon mötte en yngre man. Hur ledsen han blev att bli lämnad - men hur han till sist motvilligt accepterade, och köpte hennes brudklänning.

Det kan inte ha varit lätt att vara Sten Broman. Att bevara sin position som polyhistor, TV-personlighet, konstkännare, kompositör, dirigent och modernismens förkämpe - och samtidigt leva ett hemligt liv med en strippa ung nog att vara hans barnbarn. Inte ens hans allra närmaste förefaller ha känt till den unga kvinnan. Men det måste ha varit ännu svårare för henne. Att aldrig få vara med på riktigt, att aldrig räknas, att aldrig få synas. Men ändå finnas där i skymundan, i skuggan.

Gunilla Ekroth
- Sten Bromans unga kärlek.

Skämdes han, trots allt? Var han rädd att bli utskämd och skandaliserad? Rädd att förlora sin plats på parnassen? Var han rädd för vad hans vänner i den lundensiska bildningseliten skulle säga om hans böjelser för nakenhet och utlevelse? Kanske alla visste - men valde att tiga?

(Polyhistor = allvetare.)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner