"Paradise lost" - eller Vad hände med Baby Peggy?

Nyss på SVT Play såg jag dokumentären om Baby Peggy: Ung och duktig - två år och filmstjärna. Arton månader gammal börjar lilla Peggy Montgomery sin karriär i stumfilmens Hollywood. Som två-åring är hon redan familjens försörjare - hus, bilar, välstånd.  En liten stjärna med sminkade ögon, läppstift och överdriven mimik. Komisk, en miniclown med glittrande blick och ett skälmskt, ibland nästan utmanande, leende. Men Baby Peggy är en framgångssaga som kommer att få ett abrupt slut när depressionen kommer och stumfilmsepoken går i graven.

Baby Peggy
- tre år och redan en fullfjädrad filmstar.

Pianomusiken som ackompanjerar dokumentären är stämd i moll. Men är detta berättelsen om ett tragiskt levnadsöde? Nej - jag tycker inte det. Trots att detta liv är fullt av umbäranden, familjekonflikter, fattigdom och arbete, arbete och åter arbete. Med okuvlig vilja att till slut få kasta av sig rollen, bli sig själv, tänka sina egna tankar och forma sina egna ord, lyckas den lilla flickan bli vuxen, trots allt. Hon byter namn till Diana och skapar sig ett eget liv som författare, filmforskare, biograf, mor och farmor. Och det bästa av allt: hon lyckas knyta an till den lilla sminkade barnstjärnan hon en gång var - omfatta denna lilla varelse med ett slags överseende kärlek och förståelse och, kanske viktigast av allt, stor beundran.

Baby Peggy - Diana Serra Cary
 - på äldre dagar.

Peggy/Diana fick ingen barndom - hon arbetade istället för att leka. När hon i filmen samtalar med sin lilla sondotter, säger hon - med ett både urskuldande och samtidigt stolt leende - att hon känner sig som en ganska otillräcklig farmor, eftersom hon inte kan leka. Hon fick ju aldrig lära sig det. Hennes barndom tog slut innan hon hunnit fylla två. Men hon har sin självkänsla intakt - det syns. Hon är gammal, men bär sin ålder med elegans. För hon är stark som stål. Och stolt.

Men den här berättelsen hade kunnat bli mycket tragisk. Det finns en spelfilm med titeln Whatever happened to Baby Jane? Den skildrar det som mycket väl hade kunnat hända, om självkänslan varit svagare, om stoltheten inte funnits. Hur den skälmska miniclownen med den glittrande blicken aldrig växte upp, utan förblev en liten flicka i en åldrad kvinnas kropp. Ett odrägligt monster - groteskt egoistiskt, oändligt elakt och väldigt, väldigt rädd.

Bette Davis i paradrollen som den åldrade
barnstjärnan i Whatever happened to Baby Jane.

Det finns många små barn som blivit stjärnor. Hur blir livet när de växer upp? Hur mår de? Jackie Coogan? Shirley Temple? Liz Taylor? Michael Jackson? Judy Garland? Pippi?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner