Doktorn som gick vilse

Häromdagen hörde jag någon säga, att det är väl inte bra att träna för mycket, för då blir kroppen för stark för att dö i tid. Vem vill ha ett hjärta som vägrar lägga av när det borde vara dags? Det bara bultar och bankar medan intellektet sakta men säkert blir allt dimmigare och alltmer förmörkat. (Nu när jag tänker efter, var det en inte så träningsbenägen besökare på gymmet som fällde kommentaren.)

Kanske inte så lyckat - i slutändan?

För några år sedan gjorde jag en privat liten gallup-undersökning bland kompisar och kolleger. Jag frågade hur de ville dö. Snabbt och plötsligt eller långsamt och utdraget. Det var absolut ingen tvekan. Det statistiska utfallet var 100% - för att dö snabbt och plötsligt. 0% hade lust att långsamt tyna bort av ålderskrämpor på något slags äldre-ställe. Detta även om, som man konstaterade, den långsamma döden kanske ändå är skonsammare för de anhöriga, som hinner förbereda sig för sorgen och förlusten.

Ingen vill tyna bort på långvården.

Det verkar som att vi i vår tid har problem med tiden och åldrandet. Å ena sidan strävar vi efter att bli mycket gamla - helst 100 år. Men samtidigt vill vi se så unga ut som möjligt. Alltså: en hundraåring som ser ut som en 25-åring. Och som dör snabbt. Det blir svårt, misstänker jag.

100? 74? 38?
Svårt att veta...

När jag var liten hade familjen en husläkare som hade sin mottagning inne i stan på "fina gatan". Han var känd och väldigt omtyckt - och hade specialiserat sig på barnens sjukdomar. Ibland gjorde han hembesök - som när jag fick mässling och hade över 41 graders feber. Då kom han hem, kände på den heta pannan och ordinerade våta handdukar kring benen och mycket glass. Doktorn var också en entusiastisk hälsokostare - han åt fibrer, hade foträta sandaler, motionerade och drack massor av vatten med pressad citron, förmodligen ganska ovanligt på 60-talet. Men så såg han frisk ut också: brunbränd, vältränad och med vita tänder.

Bästa medicinen när man har mässling.

Tjugo år senare mötte jag doktorn igen, på en fest. Han hade inte åldrats ett enda dugg, fast han nu var långt över åttio - lika slät, brunbränd och bländvitt leende var han, precis som när jag var liten. Jag gick fram och hälsade och presenterade mig. Då slocknade det bländvita leendet. Ögonen tittade uttryckslöst på mig och doktorn stod där som förstummad. En sekund kändes det som att allting bara snurrade - jag förstod inte riktigt vad som hände. Blev han arg? Eller var han kanske döv? Hade jag förolämpat honom på något sätt? Och innan jag hann säga något, var han försvunnen.

En timme senare ber hans hustru att få låna en telefon - hon måste ringa polisen, säger hon. Maken är borta. Förmodligen har han redan hunnit gå någon mil, säger hon uppgivet, och då vet man inte var han hamnat. Han har ju en sådan enormt bra kondition att han hinner hur långt som helst innan man hittar honom. Det är svårt, säger hustrun, när man är så stark och vältränad, men samtidigt så senildement. Ibland blir han så hemskt orolig och då går det inte att stoppa honom - han måste ut. Och sedan blir han så förtvivlad när han inte vet var han är.

Polisen hade letat efter doktorn många, många gånger och hittat honom på de mest osannolika platser.

En ny gallup-undersökning: vad är värst? En slocknad själ i en tränad kropp eller ett klart intellekt i en försvagad?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner