En mästares hälsning

När man upptäcker att berömda filmskapare "hälsar till varandra" i sina filmer, känner man hur en rysning av lycka går genom kroppen. Sent igår kväll upplevde jag detta fenomen. För andra gången i livet tittade jag på Alfred Hitchcocks Psycho. Och där - i den berömda slutscenen, kommer hälsningen som spänner över 40 långa år.

Norman Bates (Anthony Perkins)
- sinnebilden av den farlige Galningen.

Att titta på gamla filmer är så spännande, tycker jag. Ju äldre desto bättre. För länge sedan bloggade jag om när jag var tonåring och älskade gamla tyska stumfilmer. Jag tror att inlägget hette Den tysta skräcken. Det handlade om de skräckfilmer som gjordes redan på 1910-talet, i efterdyningarna av det första världskrigets fasor. Doktor Caligaris Kabinett, Der Golem, Studenten från Prag, Metropolis - och så den allra första Dracula-filmen Nosferatu. Svart, grått, mörkt och suggestivt. En ateljévärld av kulisser, en skruvad och förvrängd verklighet, full av ångest och instängdhet.

Nosferatu regisserades av den tyska regissören Friedrich Wilhelm Murnau. Den greve Dracula som gestaltas här, är fågellikt mager, bara skinn och ben och stirrande ögon. Hans händer är som klor och hans krokiga näsa som en fågelnäbb. Hans tänder är en råttas och han hoppar fram som ett slags kråka.

Dracula - gestaltad av skådespelaren med
det passande namnet Max Schreck.

Denne greve är inte det minsta komisk, som en del stumfilms-roller kan vara. Han är bara krypande otäck. Men nästan ännu otäckare är hans tjänare och tillbedjare - en galen man som älskar råttor och äter flugor. Slutscenen visar denne galning sittande i en kal cell på sinnessjukhuset. Han ler den vansinniges skeva leende och säger (i textrutan) att han inväntar sin mästares återkomst. Ögonen strålar svart och på hans hand kryper en fluga.

Skräckens mästare Alfred Hitchcock
sänder en hälsning.

Och nu kommer "hälsningen" - från en mästare till en annan; från Alfred Hitchcock till F.W. Murnau. Den fasansfulla slutscenen i Psycho. Norman Bates är avslöjad och arresterad. På sitt samvete har han flera mord. Men är han skyldig - i lagens mening? Både ja och nej, säger psykiatern. Hans själ har tagits i besittning av den mor han en gång mördat och vars kropp han i tio år bevarat i huset. Norman har blivit sin mor och talar med ljus kvinnoröst. Nu sitter han i den kala cellen, insvept i en filt. Hans ögon strålar svärta och vansinne och på hans hand kryper en fluga. Och han ler den vansinniges skeva leende. Scenerna är nästan identiska.

En annan härlig upptäckt: den ångestladdade musiken i Psycho är komponerad av samme man som  tonsatt den regnvåta asfaltens ödslighet i Taxidriver: Bernard Herrmann. Ännu en stor mästare. Av med hatten!

PS Varning för lilla mamma på slutet!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner