Går fint att döpa i. |
Hon var en aktiv präst med starkt pathos och en demokratisk människosyn. Oändligt många var de utpinade och av livet misshandlade och missförstådda som hon tog emot i sitt vackra hem - bjöd dem på respekt, ett lyssnande öra och en kopp kaffe.
Men min kompis prästen hade två jobbiga sjukdomar att kämpa med: tarmsjukdomen ulcerös colit och den reumatiska sjukdomen morbus bechterew. Under tjugo års tid lyckades hon hålla sjukdomarna stången och jobba som vanligt, trots smärtor och skov. Till sist blev hälsoproblemen henne övermäktiga och hon tvingades sluta sitt arbete som hon älskat så mycket.
En kopp kaffe och ett lyssnande öra kan göra mycket gott. |
Hon flyttade från prästhuset till en lägenhet. Här blev hon allt sämre och till slut blev hon helt beroende av hjälp från hemtjänsten. På dagarna satt hon i en stol och på kvällarna fick hon hjälp att lägga sig i sin säng. Kroppen var skör, men intellektet var det inget fel på. Hon läste, lyssnade på radio, tittade på TV och följde med i samhällsdebatten. Hon samtalade med hemtjänstpersonalen som gärna kom till henne med sina tankar och funderingar. Mycket fick hon höra - säkert mycket som hållits hemligt och burits på i många år.
Guldsmycken. |
Så kom julafton och min kompis prästen skulle få besök av sina söner och barnbarn. Nu ville hon göra sig fin. Riktigt fin, för hon var noga med sitt utseende och ganska kokett. Med möda tar hon sig till byrån för att ta fram sitt finaste guldhalsband och pärlörhängena. Men - när hon öppnar smyckeskrinet är det tomt. Inte ett endaste smycke finns kvar. Min kompis blir helt chockad, hon svimmar nästan, så ledsen, rädd och arg blir hon.
Skrinet är tomt! |
När sönerna kommer, berättar hon vad som hänt och den äldste ringer upprört till hemtjänsten. Det är ju bara de som varit hemma i lägenheten. Men eftersom det är julafton får man vänta tills efter helgerna. Chefen är ledig, heter det. Så man väntar och i mellandagarna ringer den äldste sonen igen och berättar om alla smyckena som är borta. Han får till svar ett beklagande, men han ombeds att inte ställa till med bråk, att inte polisanmäla. För, som chefen säger - det är så svårt att hitta folk som vill arbeta inom hemtjänsten, så man får vara tacksam och inte skrämma bort dem man har.
Jag tror att prästen nog måste ha känt sig väldigt lurad och väldigt besviken. Hon vågade aldrig berätta om sin julaftons-upptäckt. För hon var så rädd att inte få den hjälp hon var så beroende av.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar