Mitt dubbelliv - Del V

För sex år sedan gick jag ut från min psykoterapiutbildning med flaggan i topp och ett fint diplom i handen. Jag hade skaffat mig en helt ny utbildning ovanpå min gamla humanioraexamen. Nu hade jag gjort som jag blivit rådd: bytt spår och bransch - lämnat det sjunkande Titanic som kallas kultursektorn och gått över till en båt med bättre flytförmåga: den människovårdande branschen. Visserligen hade Högskoleverket beslutat sig för att stoppa alla humanister från fortsatt färd med den nya båten - men så illa kunde det väl ändå inte vara, resonerade jag. Inte efter fyra års intensiva studier. Det gällde bara att stå på sig och vara envis. Absolut inte ge upp. Trodde jag. Stor festmiddag alltså, med många glada skratt, ett starkt hopp om framtiden och sedan sommarlov.

Kultursektorn på väg mot botten...

Så i augusti började jag skicka ut jobbansökningar och intresseanmälningar. Det blev många - över hundrafemtio i första omgången faktiskt. Många kuvert blev det. Varje dag öppnade jag med förväntan locket på brevlådan - oftast var den tom, men någon gång kunde där ligga ett brev som jag förstås ivrigt slet upp. "Tack för visat intresse, men för närvarande har vi inte möjlighet att..." Livsandarna sjönk. Och den första misstanken om att något var fel - väldigt fel - snuddade vid mitt medvetande.

Brevlådan är tom.

Andra omgången var antalet ansökningar ännu större. Men resultatet var lika magert denna gång - om möjligt ännu mer anorektiskt. Den andra misstanken om att något var fel snuddade vid mitt medvetande - och den här gången slog den rot. På inrådan av en coach som jag kontaktat, fick jag rådet att starta eget. Att bli anställd i min ålder vore en orealistisk utopi, fick jag höra. Sagt och gjort: jag startade en liten verksamhet med stödsamtal för äldre. Efter mycket tänkande och arbete var hemsida och foldrar klara. Stort utskick till nyckelpersoner inom äldreomsorg och äldresektor. Många kuvert blev det. Den här gången blev resultatet ännu mer nedslående: inte ett enda svar. Noll. Nichts. Nada. Niente. Nothing.

Jag svängde höger.

Efter mycket efterforskningar vad som slagit fel, gick det upp ett ljus: det var inte idén som sådan det var fel på; samtal för äldre var nog en fin tanke - kanske. Felet var att man skulle betala för det. Det var gratis insatser man ville ha. Press och media var visserligen fulla av rapporter om äldre som levde i ensamhet och isolering, som ingen hade att samtala med och som därför till och med riskerade suicid. Men att från teoretisk slutsats skrida till handling - det steget var tydligen för långt.

Då fattade jag beslutet att ge upp och söka mig tillbaka ombord på Titanic - det var ju ändå "hemmabåten", även om den var på väg mot botten. Jag kontaktade Kulturarbetsförmedlingen för att be om hjälp. Svaret löd: "Vi kan tyvärr inte ta oss an någon som har meriter äldre än tre år. Har man varit borta från kultursektorn längre än så, går det inte att komma tillbaka. Tyvärr."

Nu är det dags igen att starta eget. Jag bävar, men hoppas ändå. För jag vet att jag kan, att jag är skicklig och professionell. Och jag vill inte möta denna vägskylt en gång till:

Inget roligt budskap.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner