Berättelsen om Arild

Armod och svält.
Valet att lämna kanske inte var så svårt att fatta.

För inte så väldigt länge sedan var Sverige ett fattigt land, närmast att betrakta som ett u-land. Svält, missväxt, analfabetism och fattigdom präglade livet för de allra flesta. Barnadödligheten var hög, bristsjukdomar härjade. Skulle man stanna kvar och svälta? Eller skulle man våga det stora språnget och emigrera till den stora okända kontinenten i väster där man hört att mjölk och honung flödade och jordarna var bördiga?

I det nya landet.

Hundratusentals svenskar hade modet att välja det senare, att ta det stora språnget, lämna sina hem, sin jord och sin släkt för att satsa allt på att bygga ett nytt liv på andra sidan det stora världshavet. En oändlig båtresa väntade dem - för de allra flesta en mardröm av sjösjuka, sjukdom, snusk och mörker. Förstod de vad som väntade? Hade de överhuvudtaget något begrepp om den astronomiska sträcka de skulle tillryggalägga? Förstod de vidden av den ovisshet som väntade vid landstigningen? Jag tror inte det. Eller var nöden så stor att valet ändå var lätt? Hellre ovisshet än armod.

Men det var inte alla som "åkte över" på grund av fattigdom. Det var till exempel inte fallet med Arild. Arild var en s.k. fin pojke, uppvuxen i en överklassfamilj - stilig, välklädd, bortskämd och redan i mycket unga år uttråkad och blasé. Gå i skolan var tråkigt, läsa var tråkigt, allt var tråkigt. Arild misskötte sig.

Kanske var det så här han såg ut - Arild?

När Arild var femton år gjorde han en tjänsteflicka i hushållet med barn. Skandal! Pappa och mamma och hela släkten kokade av skam och vrede. Nu skulle pojken lära sig veta hut. Och så skickades Arild med en enkelbiljett till Amerika. Där skulle han lära sig att klara sig själv - minsann. Ingen ville veta av honom eftersom han dragit skam över familjens ära.

Åren gick, decennierna passerade. Arild blev en skugga som bara nämndes i förbigående, ett avskräckande exempel. Men så en dag fick ett syskonbarnbarn till Arilds far ett långväga brev. Med spretiga bokstäver stod det att nu skulle "Undertecknad Arild" hälsa på i det gamla hemlandet. Syskonbarnbarnet hade bara hört gamla rykten och visste inte riktigt vad som väntade. Men hemvändande svensk-amerikaner brukar ju komma med hatt, kostym och dollarleende, så det rustades till fest. Bordet dukades och förväntningarna var höga som hus.

Sinnebilden för Den Lyckade Mannen
- JR Ewing.

Så kom han då. Det knackar på dörren i Nockeby-villan. Någon öppnar, de andra väntar i hallen. Då blir det tyst. Väldigt tyst. Ingen kostym, ingen hatt, inget dollarleende. En trött gammal tandlös man i en sliten kostym och en bristfälligt överkammad flint. Festen kom av sig och allt blev plötsligt väldigt konstigt.

Arild reste tillbaka till sitt liv i husvagnen på en campingplats i Minnesota. Några år senare lär han ha avlidit i stillhet, sörjd och saknad av ingen.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner