| Kanske ett minne för livet. |
En människas hela personlighet är ju egentligen uppbyggd av de hågkomster och fragment av intryck som man samlat på sig under sitt levande hittills. Den individ man föddes till är bara en möjlighet, en utgångspunkt, en tom ram som ska fyllas med erfarenheter. Doften i köket när kaffet bryggdes. Citronmuffinsen och apelsinläsken på stranden. Lukten av vått ylle i klassrummet. Mormors handväska med mässingsknäppen. När pappa kom hem med en jätteförpackning salta figurkex. Mammas vackra ljuslila sommarklänning. De leende ögonen över ett glas öl. Den nyföddas lilla hand. Den tunna hårtofsen hos den gamla som alldeles snart ska dö. Stormande passion. Oändlig längtan. Nattsvart förtvivlan.
| Minnet av en liten hand. |
Minnena av dessa upplevelser - som man kan framkalla för sin inre syn när man vill - det är de som gör oss till dem vi är. Varje åtbörd, varje tanke, varje ord är en produkt av alla dessa små, små byggstenar som finns lagrade i vår hjärna. Som små böcker i oändligt stora, höga bokhyllor. Det är bara att hämta ut boken - precis när man vill.
| Människans minnesbank är som ett jättebibliotek. |
Men någon gång händer det hemska att biblioteket stänger. Böckerna går inte att hämta ut ur sina hyllor. Eller - så töms, som genom ett trollslag, alla hyllor på en gång. Det blir tomt. Inte en enda bok finns kvar på hyllan. Det var det som hände herr Thompson. Oliver Sacks beskriver honom i sin fantastiska bok Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt.
| Neurologen, författaren, musikälskaren och en av mina stora idoler: Oliver Sacks. |
Herr Thompson pratar oupphörligt. Än det ena, än det andra har han varit med om. Överallt tycks han ha varit. Allt vet han. Han berättar sprudlande och mångordigt - ingen tycks ha upplevt så mycket, rest så mycket, sett så mycket i alla världsdelar. Vad man än säger - så nog har herr Thompson varit med om något liknande - nästan precis samma sak, till och med. En taxichaufför som kört herr Thompson är förbluffad över att en människa hunnit med så mycket i sitt liv. Sanningen är bara den att herr Thompson inte minns någonting alls. Hans minne räcker bara ett par sekunder - sedan är allt borta. Allt han säger är sagor och fantasier, allt är uppfunnet just i den flyktiga sekunden. Så fort han berättat är allt borta. Det som han en gång upplevt, innan sjukdomen drabbade, är raderat för alltid.
Lider herr Thompson? Det är svårt att säga. Han vet inte om att han är sjuk och han har glömt att han tappat minnet. Han har ingen aning om vad han sagt. Men han är jagad, rastlös i sitt sökande efter en bro över till någon enda liten rest av sitt medvetande, ett fäste för sina tankars rasande hastighet. Samtidigt som hans fabulerande, associativa talang är en gåva, är den hans olycka. För han är aldrig tyst, aldrig lugn. Han är ständigt på jakt efter sitt försvunna jag.
En ständig jakt, utan paus: Humlans flykt av Nicolaj Rimskij Korsakov. Här spelad av James Galway.
(PS. Det underliga är att den typ av total minnesförlust som beskrivs i texten heter just Korsakovs syndrom.)
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar