Pelle, Erik och Håkan. Ursprungligen från Uppsala. Nu världsturnerande mörkrets furstar som reser runt med helvetets alla attribut - kedjor, dödskallar, eld och riktigt blod. De vill skrämma, de vill sprida mörker och skräck. Det mörka ljuset, the dark light, får människor att känna - på riktigt, säger sångaren Erik Danielsson.
| Watain - Erik, Pelle och Håkan. |
Steget tycks oändligt långt från gårdagens blogg-profil Sten Broman, vältalig musikmaestro, brinnande folkbildare och säkerligen en hänsynslös egocentriker. Men - steget är kanske ändå inte så långt som man i förstone kan tro. Visserligen skulle Broman säkert inte ha gillat Watains avgrunds-gurgel, men gurglet är definitivt på allvar och var det någonting denne man avskydde, så var det "underhållning". Han ville ha allvar, blodigt allvar. På frågan om han någonsin gjort något mot sin vilja, något som han inte velat, svarade han att nej - han hade alltid bara gjort saker han verkligen velat och varit helt övertygad om. Och på de sakerna hade han satsat allt. Blod och eld.
Jag är säker på att herrarna i Watain resonerar precis likadant. Allt eller intet. Svart - och inte vitt. Tydligen lever de som de lär - utanför samhället som de föraktar. De skapar sin musik i en bunkerliknande lokal bakom en decimetertjock ståldörr i en hemlig Stockholmsförort. Lokalen är mörk som en grav och här och där står det petflaskor med blod. Watains bildvärldar är en blandning av mörkaste medeltid, voodoo och den gamla fornnordiska asa-romantiken. Kranier, vargar och asa-gudarnas urkraft. Natt, mörker och snö. Och blod.
| Dödens attribut. |
Watain är satanister - eller som det heter på mera insatt språk: kaosgnostiker. De älskar mörkret, skräcken, svärtan och hatar tron på ljuset. Men - som Fredrik Strage skriver - Frälsningsarméns motto "Blod och eld" skulle lika gärna kunna vara Watains. Ytterligheterna möts.
"Människan över lag är ganska ointressant" säger Watains sångare Erik Danielsson. Han föredrar att fascineras av större sammanhang. Jag håller inte med honom. Finns det överhuvudtaget något mer spännande, outgrundligt fascinerande, oändligt komplicerat än det mänskliga psyket. Bara en sådan sak: Sten Broman och Watain - samma art, så diametralt olika, men ändå så lika. Vilken rikedom! Så, Erik Danielsson: Människan är djupt intressant!
Här kommer De profundis i annan tappning än Watains. De profundis clamavi ad te, Domine (= Ur djupen ropa vi till Dig, Herre.)
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar