| Ingmar Bergman - liv och gärning hand i hand. |
I dagens DN berättas om en ny bok om Ingmar Bergman som kommer ut i höst. Författaren är densamme som skrivit den omtalade skandalboken om kungen: De ofrivillige monarken. På frågan om han är en skandalskribent, svarar han att nej, det är han inte - det är personerna han skriver om som är skandalösa. Han skildrar bara verkligheten från en ny och "närmare" infallsvinkel, säger han. Boken heter Ingmar Bergman - en berättelse om kärlek, sex och svek. Författaren Thomas Sjöberg har valt att fokusera på den privata sfären. Alla andra inriktar sig bara på konstskapandet - och det är sekundärt här. För vem är han - egentligen - denne världsberömde filmskapare? Jo, en lögnaktig svikare. Säger Sjöberg.
| Kungens och Bergmans "skugg-biograf" Thomas Sjöberg. |
Jag tror att Sjöberg har lite fel vad beträffar påståendet att "alla andra" bara sysslar med Bergmans konstskapande - och det verkar även Bergman-stiftelsens VD Jan Holmberg tycka. Det är istället så att folk i allmänhet vet väldigt mycket om Bergmans privata liv; hans kvinnor, hans många äktenskap och hans ännu flera barn, men förvånande lite om hans konstnärskap. Jag misstänker starkt att samma fenomen gäller många av de stora skapargenierna - iallafall numera. Vad "vet" folk - egentligen? Jo, att Strindberg var en kvinnohatare, att Mozart gillade kiss-och-bajs-humor, att Wagner var nazist (är en omöjlighet), att Beethoven blev döv, att Stagnelius var groteskt ful. Men har man läst, lyssnat och betraktat de verk som de skapade? Antagligen inte.
| Mozart skulle förmodligen inte hunnit med att vabba. |
Så här beskriver Thomas Sjöberg sin huvudperson: "En människa som har ljugit i hela sitt liv (...)Vi har vetat att han behandlade folk illa men det har alltid varit ursäktat av hans skapande." Och visst är det hemskt att människor kommer i kläm när visionen krockar med verkligheten. Men det är ju så det är. Jag vet att många författares närstående kan känna sig utlämnade, att många konstnärers familjer kan känna sig åsidosatta. Konsten kommer först. Därefter det privata. Skulle dessa skapargenier hindras av omsorg och empati, få stå tillbaka av omtanke om sina medmänniskor, distraheras av rädslan att såra och skada - då skulle de inte klara av att vara skapande på den nivån. Det gnistrande geniet skulle inte få tillräckligt spelrum för att utvecklas.
| Pianisten Glenn Gould - bara konst, inget liv. |
Jag upprepar frågan: Är det något särskilt med personer som når den allra högsta toppen? Ja - det tror jag. Deras enorma talang kräver allt, äter allt - de är drabbade av den. Ingenting annat väger lika tungt i vågskålen. Allt annat måste bli en "vänsterhandskonsert" eller en tillfällig förströelse.
Slutsats: antagligen måste man välja mellan liv och skapande, om man tillhör den där sorten som hör hemma på toppen. En kompromiss skulle leda till frustration och förtvivlan. Om Ingmar Bergman skulle tagit alla de hänsyn man normalt skulle kräva av en människa - skulle alla dessa visionära filmer, alla dessa dramer kommit till då? Troligen inte.
Här kommer en riktig super-knöl: Miles Davis. Musiken var allt. Och många offer på vägen... Men vackert är det. Summertime.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar