Vad är skönhet?

Lucien Freud. Självporträtt. Vackert? Ja!
Och med tonvis av laddning bakom ytan.
Blytungt...

Vad är skönhet? Är det ytan? Eller är det djupet? Eller är det en kombination av dessa båda storheter? Är det det som döljer sig bakom ytan, som rymmer skönheten? Det vackra som är endast yta - är det verkligen vackert? Är skönhet perfektion? Eller är skönhet en dynamisk rörelse?

Monets näckrosor.
Vackert - men finns det någon laddning bakom?

Jag har oändligt många exempel på denna frågeställning - eftersom jag har två TV-tittande döttrar som ständigt diskuterar ämnet skönhet. De tittar på kult-serien Sex and the city. Vem är vackrast? Är det Charlotte eller är det Carrie? De tittar på Bond-filmer - vem är den vackraste Bond-bruden? Är det den som ser ut att ha många tankar och starka känslor eller är det den som har rak näsa och ett perfekt avstånd mellan ögonen - och störst tuttar, förstås? Oftast brukar det vara så, att den Bond-bruden som har ett utseende som tyder på ett rörligt intellekt och starkt känsloliv - den bruden är egentligen en bov. (Och bov-kvinnan har inte stora tuttar... ) Slutsats: kvinnor med ett mångfacetterat utseende och små tuttar är inte lika "goda" och 100% vackra som kvinnor med en entydig och lättolkad utstrålning - och stora tuttar.

Sophie Marceau -
Bond-brud/-bov med komplicerat psyke.

Charlotte - en av de fyra tjej-musketörerna i Sex and the City - är en klassisk skönhet, perfekt som en Grace Kelly eller en Ingrid Bergman. Carrie däremot har en knölig näsa, rynkiga fingrar och en jättehaka. Döttrarna frågar mig: Vem är vackrast? Carrie - utan tvekan, svarar jag. Varför det? undrar döttrarna. Jo, för hon har en personlighet som lyser igenom ytan. Ibland skorrar det - och det är då hon blir extra vacker. Just när hon tvivlar på sin skönhet. Just när den putsade ytan krackelerar och hon tvingas inse sitt beroende av kärleken och sin rädsla för ensamheten - då bränner det till och skönhetens temperatur når kokpunkten. Charlottes inre lyser inte igenom och skulle det göra det, avslöjar det inte något som konkurrerar med den svalt sköna ytan. Charlotte är genomgjutet vacker - en yta där det ibland krusar sig en aning - men där inga stora vågor rullar in mot stranden.

Charlotte och Carrie.

Är upplevelsen av skönhet en mognadsfråga? Är det så att ytan regerar när betraktaren är mycket ung? Men i takt med ökad mognad, kompliceras upplevelsen alltmer - nyanseras och berikas? Förhoppningsvis är det så. Vilket dock inte innebär att vi som inte längre är purunga ska låta oss förfalla, hamna i TV-soffan - och beundra den ouppnåeliga skönheten. Den är inte ouppnåelig - ge järnet!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner