Snygg, snyggare - snyggast

Har det blivit så, att ytan är allt? Att mode och skönhet betyder mer än något annat? Mer än klokhet, mognad, inlevelseförmåga, bildning? Mer än hälsa, intelligens, humor, förmåga att sörja, förmåga att glädjas? Mer än allt? Jag menar inte att människor ska vara hysteriska sopsorterare eller naturnördar, fanatiska talibaner eller militanta veganer. Jag efterlyser bara en rimlig balans mellan inre och yttre. Och att man bedömer sina medmänniskor inte endast och uteslutande efter hur de ser ut och klär sig.

Inte ett hårstrå lämnas åt slumpen.

Det finns ett talesätt som lyder: "Man ska inte döma hunden efter håren". Jag antar att moralen bakom detta är att man ska se till en persons inre kvalitéer när man bildar sig en uppfattning - och inte bara till ytan.

Kan ju vara både gladlynt och aktiv, trots sin uppsyn.

Jag är mamma till två tonårsdöttrar som är väldigt talföra - de pratar och pratar och pratar - och det är härligt. Det vore ju hemskt om de teg. Men vad pratar de om? Jo, om att de inte känner sig tillräckligt snygga. Hur mycket de än piffar upp sig, kan tjejkompisarna inte säga något snällt. Det blir bara kritik. "Men - varför tog du den tröjan??" eller "Jaha... varför tog du den kjolen..."  Eller: "Oj, vad har du gjort med håret?!"

Tydligen är det så, att tjejer inte kan ge varandra komplimanger utan bara "bitch-blickar" den som för tillfället råkar vara snyggare. Jag har förstått att kampen om tätplatsen i skönhetsligan är tuff, hård och ganska ojuste. Har man nått toppen får man se upp och försvara sig mot "uppstickare" som trånar efter att ta över. Och uppstickarna kämpar för att klättra upp. Alla medel är tillåtna.

Det blåser kallt på toppen.

Konkurrensen pågår ständigt. (Som det formulerats i HM:s reklamkampanj: Fashion never sleeps.) Den regerande känslan är avundsjuka. Inte beundran som det skulle kunnat vara.

Jag frågar: "Måste man delta i skönhetskampen, om det nu är så jobbigt? Kan man inte syssla med något annat? Plugga, till exempel? Läsa böcker? Spela instrument? Träna? Skriva?" Döttrarna tittar misstänksamt på mig och jag förstår att jag borde hålla tyst. Nörd som jag är. Men jag kan inte hålla tyst, utan predikar mitt vanliga evangelium: man kan faktiskt vara vacker utan smink, botox, silikon och det senaste modet. Man kan bli älskad ändå. För det är väl ändå det det allra ytterst handlar om: att bli älskad.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner