måndag 22 juli 2013

Garbos glasögon

Greta Garbo 1905-90.

Greta Garbo - vår svenska storstjärna på Hollywoodhimlen från 1920-talets mitt fram till 1941 - blev mycket gammal, hela 85 år. Såvitt jag vet, gjorde hon sin sista film 1941 - då var hon 36. Sedan försvann hon från rampljuset. I nära femtio år av sitt liv förefaller hon ha gått omkring med uppvikta kragar, hatt och stora solglasögon. Hon hade rykte om sig att vara oerhört tillbakagen och rädd för kameror och fotografer. Garbo gömde sig för världen. Varför?

En annan filmstjärna - om möjligt ännu större, iallafall i USA - var Mary Pickford. Hon var ofattbart stor under stumfilmsepoken och gick under epitetet "Hela världens lilla fästmö". Hon var dockaktigt söt, nätt och med lockigt hår och stjärnögon.


Mary Pickford 1892-1979.

Mary Pickfords karriär fick ett abrupt slut när ljudfilmen gjorde sitt intåg. Liksom Garbo drog hon sig tillbaka från världen i trettioårsåldern, gömde sig i sin stora villa och barrikaderade sig. Det sägs att hon aldrig lämnade sitt hem. Varför?

Jag tror att svaret på frågan är åldrandet. Ingen av dessa stjärnor fick bli äldre, de fick inte passera 35. De skulle te sig evigt unga - och när den ungdomliga fräschören inte längre var pur-färsk, då var det bättre att försvinna från den vita duken. Hellre ett mystiskt skimmer över deras bortovaro, än ett synligt åldrande, om än aldrig så diskret. Det var nog inte bättre förr. Ungdomskulten regerade lika diktatoriskt även då - iallafall i vår del av världen.

Eller är det så att vissa stjärnor kan/får åldras och andra inte? För det finns ju en annan filmstjärnedam som verkligen fått visa sitt åldrande på vita duken - i full vigör och med hela känsloklaviaturen intakt: Katherine Hepburn.


Katherine Hepburn och Henry Fonda i filmen On Golden Pond.
Kamp och kärlek på äldre dagar 

Hepburn fick dansa, älska, strida, glädjas, skratta och gråta på film - från trettiotal till åttiotal. Håret grånar, ansiktet fåras och händerna blir rynkiga - men känslostyrkan är densamma, det livliga kroppsspråket likaså. Vad är det som skiljer Hepburn från Garbo? Varför fick den ena synas och den andra gömma sig? Var det egna val eller omvärldens krav? Måste fundera vidare...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar