Blommor och demokrati



Narcisser.

Ordet narcissism kommer från grekiskan och har sitt ursprung i myten om den fåfänge ynglingen Narkissos, som blev så betagen av sin egen spegelbild att han utropade att han var vackrare än en gud. Sådant fick man inte säga - inte ens tänka - i den mytologiska forntiden. Det kallades hybris och straffades hårt av gudarna. Ingen av människa född fick vara gudalik - inte på något sätt. Inte lika vacker, inte lika lycklig, inte lika stark, inte lika klok - då riskerade man att i ett slag bli en spindel eller en orm - eller i värsta fall en sten.

Den stackars ynglingen Narkissos blev blixtsnabbt förvandlad till en blomma - en vacker narciss visserligen - och därmed var hans handlingsfrihet och möjlighet att sätta sig upp mot gudarna definitivt stoppad. Där fick han stå, stum och med roten fjättrad vid jorden.




Narkissos speglar sig.

I vårt moderna språkbruk betyder narcissism självkärlek eller självförhärligande. Visserligen finns det en psykisk störning med detta namn - men den naturliga, icke-patologiska narcissismen handlar faktiskt om att man tycker om sig själv, tar hand om sig själv, unnar sig det goda och kan hävda sig och sin rätt när det krävs - allt detta utan att bete sig som en oempatisk stridsvagn.




Adolf Hitler led troligen (säkerligen!)
av något slags narcissistisk störning.

Det är när självkärleken går ut över andra, skadar omgivningen och hindrar oss från att kunna uppleva empati, som den blir en störning. När man samvetslöst utnyttjar andra för egna syften, utan att drabbas av samvetskval - då kan man misstänka att det handlar om en patologisk variant. En patologisk narcissist söker sällan hjälp när livet krisar (och det brukar det göra när man går fram som en stridsvagn) - allt som går snett är alltid andras fel. Själv är man ofelbar och oantastlig.

Är det så att vårt samhälle håller på att bli alltmer narcissistiskt - i den mera problematiska/patologiska bemärkelsen? Att människor blir alltmer fixerade vid sin självbild? Vid sitt yttre? Det finns flera psykoanalytiker som menar det. De varnar för att den enorma fixeringen vid det egna utseendet och den egna framtoningen som vuxit fram med Facebook, Instagram, Twitter, Tweet och bloggar har lett till brister i förmågan att känna empati och att engagera sig i omvärlden. Man har fullt upp med att putsa ytan - och har helt enkelt inte tid att skärskåda sin verklighet. Att hantera det egna jagets framtoning blir så viktigt att det skymmer sikten för allt annat. Om de har rätt, är det en farlig utveckling. Om alla har fullt upp med att uppdatera sin profil på Facebook, märker man inte att vår demokrati och vårt folkhem faktiskt är på väg att urholkas av vinstintressen och historielöshet.

Många narcisser skulle det nog bli,
om de grekiska gudarna fick bestämma. Massor...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner