Gamla sagor eller Ska man hjälpa trollpackor?

Gamla sagor anses ha stor betydelse för människors tänkande och känsloliv. Åtminstone får man lära sig det när man studerar psykologi. Kanske är det så att de där förutsägbara berättelserna som är så fulla av upprepningar och omtagningar, ger oss verktyg att förklara den många gånger obegripliga verkligheten omkring oss. Och sätt att hantera hur irrationellt livet kan vara. Och kanske riktlinjer för vad man får och inte får göra.

Kyssa eller inte? Blähä..
Men kanske bäst att testa iallafall
- man vet ju aldrig...

Jag tänker till exempel på fenomenet rättvisa. I det gamla sagorna skipas alltid rättvisa till slut, oftast efter långt och tåligt lidande. Den undanskuffade blir återupprättad och den nedtryckte upphöjd. Sådana berättelser ansågs säkert moraliskt värdefulla, för de hjälpte människor att härda ut. Men - är berättelserna överhuvudtaget realistiska? Och ska man verkligen härda ut? Skapar de inte istället en massa onödigt lidande? Är det inte bättre att revoltera än att envisas med att härda ut? Om nu inte rättvisa skipas, menar jag. Om den nedtryckte aldrig blir upphöjd, utan får fortsätta med sin nedtryckthet - utan minsta uppmärksamhet. Karl Marx har sagt: "Religion är opium för folket." Frågan är om inte sagorna också var opium för folket? Bråka inte; var tyst, tålmodig och härda ut. Då blir du en god och ödmjuk människa. Nej - drömmen om slutlig rättvisa är både orealistisk och passiviserande, tror jag.

Den fula ankungen blev både utstött och trakasserad.
Men vilken härlig revansch att bli en vacker svan.
Hur ofta händer det?

Jag kom att tänka på allt detta igår när jag var ute och löptränade på Öland. Jag ser ganska dåligt och där jag kom springande genom en allé fick jag se något i trädens skuggor vid vägkanten. Det såg ut som en liten krum gumma som satt hopkrupen i kantgräset. Ju närmare jag kom, desto knöligare och konstigare såg det ut. Var det en gumma eller var det kanske till och med en liten trollpacka? Och om det nu var en trollpacka - vad skulle jag göra då? Hjälpa henne med något? När jag till slut passerade, såg jag till min stora lättnad att jag förstås sett fel - trollpackan var bara en gammal hopknölad presenning.

Typisk trollpacka.

Men om det nu varit en trollpacka - hade jag stannat och frågat om hon behövde hjälp med något då? Antagligen. För de gamla sagorna lär oss att man alltid ska hjälpa nödställda trollpackor, hur elaka och hemska de än ser ut att vara. Man kan ju aldrig veta vilka oerhörda krafter de besitter. Jag skulle alltså stannat och frågat trollpackan och hon skulle kraxat, att ja - hon hade en sådan tung säck att släpa på. Kunde jag kanske bara dra den en liten bit på vägen åt henne? Och jag hade dragit den blytunga säcken och trollpackan hade blivit så tacksam och givit mig en liten sten. Och närhelst jag behövde något, var det bara att klappa lite på stenen, så skulle min önskan gå i uppfyllelse. Så kraxade trollpackan. Och när jag kom hem, klappade jag lite på stenen och viskade, att jag ville ha ett bra arbete. Och vips, så blev mailen fullproppad med de mest underbara jobberbjudanden jag någonsin kunnat drömma om. För så mäktig var den lilla trollpackans kraft.

Sens moral: hjälp alltid nödställda äldre damer vid vägkanten. Det kan vara en trollpacka med enorma krafter. (Chansen är dock mindre än en hundradels promille.)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner