Forever young?

Jag fortsätter att fundera på frågan jag ställde i ett tidigare inlägg: Garbos glasögon. Varför drog sig de stora stjärnorna Garbo och Pickford tillbaka så tidigt - redan i 35-årsåldern? Varför gömde de sig i sina lyxvillor i Beverly Hills bakom murar och höga häckar? Fick de inga engagemang? Ansågs de redan för gamla? Eller handlar det om en så förödande stark självkritik, att åldrandet inte ens får finnas? Det vill säga - att de själva valde att gömma sig för världen? Troligen är det väl en kombination av dessa båda fenomen - genererad ur den utseendefixering som rådde redan på 1920-talet.

Greta Gustavsson i Gösta Berlings saga från 1924.
Med små originaltänder. Regissör: Mauritz Stiller.

För länge sedan läste jag om Garbos tänder. Hon hade gjort stor succe på vita duken i både Sverige och Tyskland. Nu kallade Hollywood - kronan på karriäran. Så fort hon klev i land i New York, anmodades hon att gå till en tandläkare. Visst var hon vacker - men skulle hon slå i Amerika, då måste hon göra något åt sina alltför små tänder. De små originaltänderna slipades ner och ersattes av stora, vita, likformiga jacketkronor. Det bländvita leendet var förutsättningen för en filmkarriär - en viss viktnedgång likaså. Ett ideal hade skapats, men hur länge skulle det hålla?

Greta Garbo - nytt efternamn och nya tänder.

Själv är jag mamma till två tonårsdöttrar som är mycket utseende- och åldersfixerade. Enligt dem är alla över trettio urgamla och oattraktiva. Att det överhuvudtaget finns ett liv efter trettio, verkar vara en omöjlighet. Hellre död än gammal och ful, så enkelt är det. Döttrarnas kompisar verkar tycka precis likadant. Efter tjugofem - det är döden. Jag frågar hur de tänker sig tiden efter det där magiska årtalet. Att dö så ung som vid tjugofem, är ju tveklöst en stor tragedi. De tittar frågande på mig. Som om det vore en fråga överhuvudtaget!? Det är klart att man inte vill dö ung. Man vill ju leva länge, självklart. Minst till hundra, säger de.

100 år ung.

Men... hur ser en hundraåring ut? Är en hundraåring slät som en 25-åring? Slank, vig och mjuk och med glänsande, långt hår? Jag frågar döttrarna och deras kompisar. De tittar frågande på mig. Varför ska man acceptera att bli stel, rynkig och vithårig? När det finns hjälp att få! Om man börjar tillräckligt tidigt med kniven - hinner åldrandet inte ifatt. Så säger de. En tröst? Kanske. Men är det inte bättre att acceptera faktum? Människan åldras - precis som blommor och allt annat levande. En gammal människa kan också vara vacker - äga skönhet. Eller? Är det bara det unga som är vackert och attraktivt? Men visst - en nyutsprungen ros är vackrare än en halvvissen.

Och så den allra viktigaste frågan: hur härbärgerar man den åldrandes visdom i ett ungt yttre? Tänk - vilken skönhet det skulle bli: visdom som lyser genom kroppen. Ju visare, desto vackrare. Varför är det inte så? Eller är det så, fast vi inte förstår det?

Tills vidare - innan vi människor förstår: Forever Young med Alphaville. Notera att gamlingarna bara försvinner in i den brinnande porten. Ingen vet vad som väntar...

PS En halvvissen ros kan faktiskt vara väldigt vacker.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner