Fadern, dottern och clownen

Fadern - Eugene O'Neill.

Lång dags färd mot natt, Klaga månde Elektra, Si, iskarlen kommer - stora, tunga dramer, djuppsykologiskt borrande längst in i själen. Levandets tragedi har väl aldrig skildrats så ingående och så inlevelsefullt. Utan Eugene O'Neill - ingen Arthur Miller, ingen Harold Pinter och absolut ingen Lars Norén. Att se O'Neills dramer är som att göra en lång resa - man lämnar teatern med erfarenheter som gör en till en annan än den man var när man kom.

Det berättas att när Eugene O'Neill skrev Lång dags färd mot natt - det stora epitafiet över sin barndoms familj - då stängde han in sig i veckor i sitt arbetsrum. Dörren öppnades bara för att ta emot brickor med mat. Till sist kom han ut, rödgråten och utmattad, men med det färdiga dramat i handen. Han hade skrivit och gråtit, gråtit ochb skrivit - återupplevt de öden som tillhörde hans far, hans mor och hans äldre bror - alla skådespelare, alla pinade av livet, fulla av hat men också fulla av kärlek.




Dottern - Oona O'Neill.

I sitt andra äktenskap fick O'Neill en dotter, Oona. Hon växte upp till en societetsskönhet med teaterdrömmar. Sjutton år gammal sökte hon upp Chaplin för att provspela för en roll i en film. Hon fick inte rollen - Chaplin tyckte att hon var för ung. Istället drabbades de båda av stor kärlek. 1943 gifte de sig - han 54, hon 18. Hon födde honom åtta barn och de levde samman till hans död 1977. Oona kom att överleva sin make med fjorton år, men bara som en skugga. Utan Charlie fanns ingen livsenergi och ingen glädje kvar. Han hade gett allt, men också tagit allt.

Svärsonen - Charlie Chaplin.

Det skilde ett halvt år mellan svärfar och svärson. Men fadern tog avstånd från sin dotter efter giftermålet och de återknöt aldrig kontakten. Jag undrar varför. Ansåg han Charlie för gammal för sin unga dotter? Eller kunde allvarsmannen O'Neill inte acceptera att dottern valt en clown att älska? Jag tycker att det är sorgligt. Tänk, vilket möte det hade kunnat bli: den störste tragikern möter den störste komikern. Jag tror att de skulle haft stort utbyte av varandra, för visst är det väl så att ytterligheterna möts? Att den stora tragedin har en hel del gemensamt med den stora komedin? Chaplins filmer har många svarta stråk - det är stort vemod i skildringen av den lille luffaren som kämpar så hårt för att bli älskad. O'Neills dramer har många skarpt humoristiska repliker fulla med den grymmaste sarkasm. Och båda herrarna hade en djupt tragisk barndom med mödrar som inte kunde ge dem trygghet.

Här kommer Chaplins egen komposition Smile - ledmotivet i filmen Moderna tider. Så oändligt vemodigt. Le - även om livet är tungt. Le och göm din sorg. Le även om ditt hjärta värker. För då ska du se, att livet blir bättre och vackrare. Den som sjunger här var en annan man som säkert också dolde sin tragedi: Michael Jackson. Smile:

(PS. Jag håller inte med Chaplin. Don't smile if you are sad - show it. Livet blir inte alls bättre av att gömma sin sorg bakom ett leende.)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner