Jag vill ha konst - inte kitsch!

Det finns en företeelse som jag har kluvna känslor inför. Å ena sidan tycker jag att det kan se lite billigt och vulgärt ut. Å andra sidan är jag fascinerad och tycker att det är häftigt - och vill nog egentligen gärna ha en själv. Företeelsen jag menar är tatueringar. Att smycka sin kropp vill väl de allra flesta - men att smycket aldrig går att ta bort, skapar en extra laddning.

Tänk om William visar sig vara en riktig knöl...

Tänk, om man som ung låter tatuera in ett motiv på sin kropp, som man senare i livet inte längre kan stå för? Vad gör man då? Att ta bort en tatuering lär inte vara så lätt och lämnar synliga ärr kvar i huden. Ska man försöka maskera den - göra en ny ovanpå? Eller ska man acceptera, gilla läget och se den som en påminnelse om det förflutna? Jag såg ett TV-program en gång, där en kvinna tatuerat in sin pojkväns namn tvärsöver ena bröstet. Nu hade pojkvännen visat sig vara en svekfull knöl och hon gick till tatueraren för att sudda ut det förhatliga namnet. Det gick inte att få bort. Istället fick hon en jättestor, snårig rosbuske över sitt bröst. Hon blev ganska missnöjd.

Tänk om han ändrar sig på äldre dagar,
när den värsta death metal-vurmen lagt sig?

Det gäller alltså att vara helt säker på att man vill ha sin tatuering och helt säker på att man inte kommer att ändra sig. Valet av motiv är avgörande, minst sagt. Likaså placering.

Själv är jag en riktig fegis. Jag var 34 när jag till slut vågade ta hål i öronen - tillsammans med en kompis och kollega som var lika feg och 41. Efter flera års tvekande och dividerande på luncher och kafferaster, tog vi till slut mod till oss och på darriga ben stegade vi iväg till NK och Björn Axéns salong, båda lika svettigt skräckslagna. Hålen blev tagna - och det gick fort och smärtfritt och sedan skulle vi fira med en tre-rätters på en italiensk guldkrog. Jag minns att vi njöt i fulla drag av hur oerhört modiga vi tyckte att vi varit - riktiga hjältar faktiskt. Och det kändes pirrande härligt när det liksom bultade i örsnibbarna, där man kunde pilla lite på de glittrande plastplupparna.

Hjältemod?

Jag har aldrig ångrat att jag tog hål i öronen - det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det mycket tidigare. Undrar om jag kommer att känna likadant med en eventuell tatuering? Det är därför som valet av motiv är så viktigt. Det måste hålla livet ut. Välja glasögon är en annan ångestsituation - de ska sitta på näsan i många år, men ändå inte återstoden av livet.

Hade jag rusat till tatueraren när jag var 17 hade jag absolut gjort hela ryggen full med ett jätteporträtt av Gustav Mahler - och så ett notexempel ur hans tionde, ofullbordade symfoni. Över hela magen. Hade jag varit nöjd med det idag - 54 år gammal? Ja, helt klart, faktiskt. Mahler är störst.

Skulle jag bittert ångra, tror jag.

Hade jag inte haft Mahler över hela kroppen redan, hade jag säkert tatuerat in en stor, fet knubbsäl på ena armen när jag var 25, för på den tiden älskade jag sälar. Och det hade jag inte varit nöjd med idag. När jag var 30 skulle jag ha tatuerat in Miles Davis på höften - det hade heller inte varit så kul nu.

Mina döttrar och jag följde med skräckblandat intresse den TV-sända tävlingen InkMaster, som visades förra året. Tatuerarna var oerhört skickliga, men motiven förfärligt trista och förutsägbara: drakar, dödskallar, vargar, pinuppor, skelettdelar, rosor och katter. Det var kitsch - absolut inte konst. Och ska jag ha en tatuering någonstans - då ska det vara konst. Inte kitsch.

Skulle inte våga titta mig i spegeln.

En idé, apropå onsdagens blogginlägg: en liten tatuering av Edvard Munchs Skriet. På ena axeln. Skulle väl passa fint på en psykoterapeut.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner