Är man ensam och inte har någon annan människa i släptåg, går det kanske bra att praktisera "snäll-mot-alla-strategin" - men har man familj, får man nog tänka om. Även om det innebär en hel del samvetsångest.
| Medicin som inte behöver ordineras till alla. |
Under många år när barnen var små firade familjen sommar på ett pensionat på Öland. I ett litet rum tvärs över den gräsbevuxna innergården bodde en familj från norra Sverige. Mamma, pappa och en vuxen dotter. När vi mötte dem första gången, hade de bott på pensionatet i samma rum i femton år. Och såvitt jag vet bor de där än - i samma rum, vid samma tid, varje år. Nu i år torde det handla om trettio år - i samma rum, på samma pensionat, vid samma tid.
Av någon outgrundlig anledning, fattade mamman i familjen tycke för oss och började söka kontakt, den vuxna dottern också. De var så glada att få prata, att få berätta om sig själva och sina funderingar om litteraturen, växterna och naturen. Och de tyckte att det var så roligt att se hur flickorna växte år från år. Efter ett tag förstod jag att de nog inte hade så många vänner som lyssnade på dem, vänner som de kunde utbyta tankar med. De verkade ensamma, isolerade och liksom klädda i utanförskap.
| Det kan vara svårt att uppleva andra människors ensamhet. |
Jag lyssnade och nickade och hummade med. Försökte se intresserad och deltagande ut så gott jag kunde. Allt medan barnen skruvade på sig av otålighet. Men - ju äldre döttrarna blev, desto svårare tyckte de att det var att bli betraktade, beundrade och kommenterade av den ensamma familjen. De blev generade och illa berörda av de längtansfullt iakttagande blickarna. Och de sa till mig att de inte ville att jag skulle uppmuntra "ensamma familjen" till prat. De ville att jag tydligt skulle markera, att vi inte hade tid att samtala vid poolen, på gården eller på väg till bilen. Jag förstod dem - jag tyckte också att det var både långtråkigt och irriterande att lyssna till vilka blommor de sett eller vilken strand de besökt eller vilken känd person de skymtat någonstans.
| Bäst att kolla om kusten är klar. |
Så jag smet undan. Undvek att gå ut när jag såg att de var i närheten. En gång, när jag ställt mig bakom en buske tillsammans med barnen, bara för att undvika en halvtimmes pratande, såg jag hur mamman och dottern tittade med sökande blickar efter oss - vi brukade ju vara där. Och jag såg vemodet i deras ögon och drabbades av hemska samvetskval. Dygnet har ju 24 timmar, skulle jag då inte kunna ge dessa människor trettio minuter av min tid?? Samvetskvalen blev så starka, att jag där bakom busken frågade barnen just detta: trettio minuter - vad är det? "Men vi orkar inte höra!" ropade de. "Vi vill inte!!"
Ja, vad gör man? Snart är det dags igen... Vi bor ju inte kvar på pensionatet, men väl på ön. När vi möter dem - vad säger vi då? "Trevligt att ses! Men just nu har vi inte tid att prata. Kanske en annan gång. Kanske." Fan vet. Får väl börja förbereda mig redan nu - ifall att...
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar