| Plats för längtan. |
Visst är det spännande att se hur kungar och drottningar hade det på 1500-talet. Hur de bodde i sina slott i stora kalla stensalar med öppna spisar, tjocka gobelänger på väggarna och sammetsomhängen runt himmelssängarna. Livet måste ha tett sig som en enda stor pliktuppfyllelse: mörker, kyla, dålig hygien, obekväma kläder, bastant och smaklös mat och en förfärlig mängd av regler att följa och traditioner att lyda. De små väggfasta bänkarna i de djupa fönsternischerna med utsikt mot havet befolkades säkert av människor som längtade ut - och bort.
Jag undrar hur dessa forntida människor värderade sina liv. Det lyckoideal som styr oss moderna människor, kan ju knappast ha varit förhärskande - då hade sorg, frustration och förtvivlan helt tagit herraväldet i människornas psyken. Jag antar att man fann sig i sitt öde och hoppades på ett bättre liv efter döden - hos Gud.
| Plikten framför allt. Inget utrymme för lycka och avkoppling. |
Jag hade en gång en kollega som var alldeles besatt av Gustav III och hans tid. Hon brukade ofta säga att hon ville byta bort ett helt år av sitt liv mot att få uppleva en enda dag vid Gustavs hov. Jag håller inte med! Inte en enda timme skulle jag vilja offra för att vara fjättrad i otvättade, trånga kläder - inte kunna duscha och borsta tänderna. Vad det måste ha luktat... Och all tandvärk.
| Gustav Vasa lär ha haft en outhärdlig tandvärk. Kanske inte så konstigt att han var ytterst irritabel? |
Men om nu de kungligas liv var så - med våra moderna mått mätt - fängelselikt inrutat, hur var då inte de osynligas liv? Tjänsteandarnas liv? De som gjorde allt för att få detta kungliga liv att fungera - men inte fick synas, knappt ens finnas? De som lagade den bastanta maten, tvättade de tjocka, pärlbroderade kläderna, bäddade de unkna himmelssängarna och bar ut de fulla nattkärlen?
| Svår att bädda och dålig ventilation... |
Sent en kväll zappade jag på TV:n och hamnade i ett engelskt reportage om något gammalt slott. Programledaren - en överentusiastisk äldre herre med rund mage och glasögonen i pannan - vandrade gestikulerande runt i de praktfulla salarna. Så klev han uppför den stora paradtrappan till övervåningen, där de nobla personerna hade sina sovgemak. Brokadtapeter på varje vägg. Men så pekade programledaren på några små skarvar i tapeten - och där, knappt synlig för ögat, dolde sig en liten, liten dörr.
| En liten osynlig dörr i tapeten. |
Han öppnar försiktigt och kliver in i en smal, mörk, vindlande stentrappa - så låg i tak att man får huka när man går i de branta trappstegen. Halvvägs ner - gömd i ett slags mellanvåning - ligger en liten mörk kammare; den osynligas bostad. Och längst ner en mörk källare och en bakgård. Nedför denna trappa skulle de nobla personernas kisspottor bäras i den tidiga gryningen. Programledaren - uppfylld av pedagogiskt nit - vill visa tittarna och fyller ett nattkärl med vatten - vacklar sedan ner för den vindlande trappan. Hukande under det låga taket. Väl nere på den mörka bakgården konstaterar han att nästan hälften skvimpat ut. Vilka hårda liv dessa osynliga måste ha levat i det fördolda, i en skuggvärld, bakom den pråliga och glänsande ytan!
Tack att jag slapp vara med, tänker jag!
Dåtidens disco: tre danser av Michael Praetorius:
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar