Mes eller inte mes - det är frågan

Personligen tycker jag att det är väldigt svårt att leverera negativ kritik. Det är hemskt att känna att man gör människor ledsna - att se hur blicken stelnar eller höra hur rösten blir spänd. Det är hemskt, även om man vet att man har rätt - och att den andre med all säkerhet också vet det.

Det är jobbigt att leverera negativ kritik.

Jag har ett exempel. När jag jobbade som redaktör på den kungliga akademien, brukade vi årligen - utöver övriga utgåvor - också ge ut en s.k. årsskrift. Ett slags illustrerad verksamhetsberättelse med några små vetenskapliga artiklar. Ett år ville jag pröva att trycka hela boken i sepiabrunt - både bild och text.

Gammalt foto i sepiabrunt.

I god tid informerade jag tryckeriet om min idé - och chefen höll entusiastiskt med om att det skulle bli vackert med den grå-bruna färgen på både text och bilder. Tillsammans valde vi den rätta nyansen i den stora Pantonekatalogen.

Pantone färgsystem.

Så gick det några dagar. Telefonen ringde. Tryckerichefen meddelade att nu var boken färdigtryckt och jag var välkommen ut till tryckeriet för att hämta de första exemplaren. När jag kommer in i rummet ligger några böcker på ett bord - vackert upplagda. Men ... de är inte sepiabruna. Inte ett dugg sepiabruna är de. De är ilsket roströda, gränsande till mönje-rött. Jag ser direkt att det är fel färg - men mesig som jag är, säger jag: "Eh... Vad fint det blev..." "Ja, visst blev det bra!" säger tryckerichefen, med ett bländande, men aningen krystat leende. "Fakturan kommer i nästa vecka,"

Mönjerött.

Jag ser att hon också ser, att böckerna är mönjeröda. Jag känner hur svetten bryter fram under luggen. Jag tar böckerna och går min väg mot tunnelbanan för att åka tillbaka till jobbet. Tåget kommer och jag går ombord. Det bubblar i magen och susar i öronen. Allt känns fel. Och jag vet att fakturan kommer att landa på 40.000. Efter några stationer står jag inte längre ut, det trycker så förfärligt i öronen. Jag går av tåget, går tvärs över perrongen och tar tåget tillbaka. På darrande ben, stiger jag in i tryckerikontoret. Chefen sitter vid sitt skrivbord. Hon tittar upp - totalt överraskad. "Jaså? Kommer du igen?!" säger hon, med ett stelt leende. Och jag hör mig själv säga, att de här böckerna är inte sepiabruna - de är orangea. Och att jag vill att de trycker om upplagan - hela upplagan, utan extra kostnad. Tryckerichefen tittar stint på mig och säger, att de visst är sepiabruna. Hon säger att jag misstagit mig. Har jag kanske något fel på mitt färgseende? Men jag står på mig. Tryckerichefen blir arg, upprepar att jag sett fel. Hon argumenterar och gestikulerar.

Men när jag lämnar rummet har jag ett underskrivet papper på att upplagan ska tryckas om, utan extra kostnad. I sepiabrunt. Hur det egentligen gick till, vet jag inte riktigt.

Jag sjunker utmattad ner på tunnelbanesätet. Jag är så nöjd, så glad. Och jag lovar mig själv att aldrig vara en mes igen. Men - det löftet har jag tyvärr inte lyckats hålla särskilt bra. Fast jag jobbar på det.

Blåmes.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner