Är blod tjockare än vatten?

Jag gillar inte gamla talesätt - det har jag bloggat om tidigare. Sådana där som "Man ska inte gå över ån efter vatten" eller "Hellre en fågel i handen än tio i skogen" eller, ännu värre, "Tala är silver, men tiga är guld" och "Man vet vad man har, men inte vad man får". Alla dessa talesätt verkar vara skapade för att hålla folk nere så att de inte mopsar upp sig, bråkar och ställer krav, utan förblir lydiga medborgare i Landet Lagom. Ansträng dig inte för mycket, nöj dig med det lilla, prata inte för mycket och sikta inte för högt - det är visdomen och kontentan. Och avsikten? Lydnad under Jante-lagen, förstås.

Goda vänner - men knappast släkt.

Ett annat gammalt talesätt som jag har ett problematiskt förhållande till är: "Blod är tjockare än vatten". Det betyder väl att släkten är viktigast och att en vän aldrig kan bli lika viktig och betydelsefull som en släkting. Och måste man välja - då väljer man släktingen före vännen och blodet före vattnet.

Är det så? Jag tror tyvärr det. Jag tror att när det kommer till den så kallade kritan, då väljer man släkten. Även om man inte ens tycker om den. En mig tidigare närstående person brukade säga om sina föräldrar att han aldrig någonsin ens skulle reflektera att umgås med dem om de inte vore släkt. Ändå dansades det kring julgranen, knäcktes nötter och åts påskägg - allt under tryckt stämning och maximalt irriterad atmosfär.

Tryckt stämning och irriterad atmosfär.

Själv har jag ingen släkt alls - utom mina båda döttrar. Jag är enda-barn och har inga kusiner eller sysslingar. Tidigare har jag aldrig lidit av det, men sedan jag själv fick barn har jag börjat fundera - för mina döttrar har heller inga kusiner. Jag minns när Lillasyster gick i lågstadiet. Då skulle alla elever rita sitt familjeträd. Barnen fick varsin stencil med ett stort vackert träd med många skyltar på grenarna - skyltar som skulle fyllas i med namn på släktingarna. Föräldrar, syskon, kusiner, sysslingar, mor- och farföräldrar. Lillasyster fyllde i så gott hon kunde - det blev fyra skyltar. Dåvarande bästisen från Irak blev tvungen att klistra på nya lappar på alla trädets grenar. Hur skulle annars de 140 kusinerna få plats? Och de 316 sysslingarna? Lillasyster var vemodig i flera dagar. Särskilt efter det att fröken frågat henne om hon kanske ändå inte missat någon liten okänd släkting.

Alla släktingar i trädet är kanske inte så kul...

Stora helger som jul och påsk och midsommar - då ska släkten träffas och ha fest. Men vad gör man om man nu inte har någon släkt? Man kanske kan träffa vänner och fira? Men riktigt så enkelt är det inte, för de där vännerna har oftast släkt som de ska fira med. Vännerna får komma senare, när släkten är avklarad. Men då kan man å andra sidan ha riktigt roligt och slippa lyssna till farfars upprepningar, Sur-Sunes förkrigsminnen och Gnäll-Göstas litanior.

Är blodet tjockare än vattnet? Jag vet faktiskt inte. Får återkomma i frågan imorgon.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner