Utan rädsla inget mod

Den sena gårdagskvällen ägnades åt att titta på en Bond-film - Världen är för liten. Som vanligt är det full rulle; biljakter, skottlossningar, knivslagsmål, livsfarliga hopp, nära-döden-insatser under vatten och monstermaskiner som lämnar endast spillror i sina spår. Och förstås: elaka människor med illdåd i sinne och dollar i blick. Och så kommendörkapten Bond som klarar allt. Rädsla finns inte. Eller gör den det?

Roger Moore som James Bond.
Observera leendet på hans läppar.

Vi som tittade igår kväll började, med utgångspunkt just från rädslan, att diskutera skillnaden mellan två James Bondar: Roger Moore och Pierce Brosnan. När Moore simmar bland krokodiler eller hotas till livet av någon monstruös gangsterledare - då ler han segervisst och inte ett hårstrå hamnar på sned i hans frisyr. Han är totalt suverän, okrossbar och oövervinnerlig. Ingen kan kan besegra honom. Ingen livsfara tycks påverka honom det allra minsta..

Pierce Brosnan - en något senare Bond-tolkare.

Med Brosnan är det lite annorlunda. Helt oberörd är han inte ändå. Man kan se att några svettdroppar bryter fram på hans panna i riktigt livshotande situationer. Han kan rynka pannan och en liten glimt av något som skulle kunna tolkas som rädsla kanske ändå syns i hans blick när han omringas av illasinnade bovar. Självklart är det här en följd av att filmberättandet utvecklats och gjorts mera psykologiskt komplext. Numera krävs det lite mer nyanser för att porträttera en människa på ett sätt som fängslar biobesökarna. En människa utan skuggor i sin personlighet skapar inget intresse, ingen fascination - inte ens en kommendörkapten med rätt att döda.

En man med många skuggor i sin personlighet.

Jag tror att bakom utvecklingen mot en större nyansering, ligger (bland annat) hur man ser på fenomenet MOD. Att utföra ett hjältedåd utan att först känna rädsla eller tvekan - är det mod? Om man inte ens är rädd, kan man då överhuvudtaget vara modig? Förutsätter inte mod i grund och botten en rädsla att övervinna?

Jag satt i köket en gång och tittade ut i parken som ligger utanför vårt radhus. Där på den lilla promenadvägen, höll en man på att lära sin fru att cykla - båda såg ut att vara från Indien. Till att börja med vågade sig kvinnan inte ens upp på cykeln. Så satte hon sig på sadeln, men vågade inte sätta fötterna på pedalerna. Men till sist - cyklade hon en liten bit, en vinglig liten bit som höll på att sluta i ett buskage. Men vilken lycka! Hon hade övervunnit sin rädsla och jublade av glädje och hennes man applåderade. Det är mod, tycker jag.

Det går! Vilken lycka!

Mod förutsätter rädsla, tro förutsätter tvivel, svar förutsätter frågor och upplevelsen av lycka förutsätter en relief av dess motsats. Visst är det väl så?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner