Kungen kommer!

Apropå relationen mellan längd och makt. Igår skrev jag att kungar och adelsmän förr i tiden var mera långtväxta än "vanligt folk" eftersom de åt mera näringsrik mat. Vitaminer gör att man växer bättre och blir lång och ståtlig. Men - detta stämmer visst inte alltid. Problemet är att man ofta tror att kända människor är långa. Jag vet inte vad detta beror på. Kanske ser de större ut i TV eller när de står på en scen och upplevs liksom underifrån? Kanske finns det något slags allmän tro att kändisar är långa - bara för att de är kända?

En lång kändis - tror jag iallafall: Claes Månsson

Så där trodde jag också - och begick därför ett misstag som säkerligen hade renderat mig en halshuggning om detta inträffat på medeltiden.

När jag jobbade som redaktör på den kungliga akademien var det varje år en stor fest - alla ledamöter var inbjudna till konsert och efterföljande stor middag på Grand Hotel. Hedersgäst var förstås Kungen, eftersom han var den allra högsta tuppen i den akademabla hönsgården. Hur kul han tyckte att detta var, vet jag inte. Han fick genomlida en lång konsert och många lärda tal och så fick han dela ut ett antal medaljer. Sedan var det dags för middagen med nya konsertinslag och många lärda tal - igen. Jag gissar att han tyckte att det hela var rätt så segt.

Det är många förberedelser
när kungligheterna ska äta.

Kungens besök föranledde alltid mycket planering: bukett till Drottningen skulle specialbeställas, alla lokaler städas, Säpo och bombhundarna skulle genomsöka alla skrymslen och vrår och personalen skulle stå i givakt. Ett år utsågs jag att ta emot Majestäterna i garderoben. Jag skulle hälsa dem välkomna och ta emot deras ytterkläder. Eftersom jag egentligen inte gillar monarkin, försökte jag på alla möjliga sätt att komma undan uppdraget - men det gick inte. Jag var helt enkelt tvungen att ta emot Kungen och Drottningen. Plötsligt blev jag nervös - riktigt ordentligt nervös. Vad skulle jag säga? Skulle jag buga? Niga? Falla på knä? Jag ringde till Hovet och frågade: "Hur gör man?!" Nu minns jag inte vad de svarade, men det var något om "Välkommen Ers Majestät" - eller något liknande.

Hjälp - de kommer!

Kvällen kom och det var dags. Jag står i garderoben - finklädd i lång klänning och stel som en pinne. Tittar bort mot den stora porten. Lyssnar efter motorljud från en limousine. Men inget vare sig syns eller hörs. Klockan går. Till slut börjar jag misstänka att de kanske valt att behålla minkpälsarna på. Jag vankar runt. Varför kommer de inte nu då?! Runt, runt vankar jag. Så plötsligt hör jag hur det går i porten. Jag rusar fram och ställer mig i givakt på min post. Stirrar snett uppåt där jag tror att Kungen och Drottningen ska visa sig och ler ett stelt leende. Jag hör steg, men ser ingenting. Konstigt, tänker jag och sänker blicken. Och där - där står de. Kungen och Drottningen. Herregud, tänker jag. Hur länge har jag stått där och stirrat, snett uppåt och missat dem? Jag var ju så säker på att de skulle vara längre än jag och så var de mycket kortare. Jag stirrar snett nedåt.

I ren förvirring och chock över mitt misstag, säger jag: "Hejsan!" Kungen ser förvånad ut. Drottningen ser ännu mer förvånad ut - kanske till och med aningen irriterad. Sedan minns jag inte riktigt vad som händer. Jag tror att jag tar jag deras ytterkläder och hänger upp dem på galgar - kanske. Benen viker sig, det snurrar i huvudet och svartnar för ögonen.

Natten efter ligger jag svettig och vrider mig i sängen och hör mig själv säga: "Hejsan!" - gång på gång, natten igenom. Som sagt, tur att giljotinen inte längre är i bruk...

"Hejsan!"


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner