Min äldsta dotter går i gymnasiet och arbetar just nu med en uppsats om humor. Särskilt har hon fokuserat på den sarkastiska typen av humor som förekommer i de amerikanska TV-serier som hon dagligen tittar på när hon vill koppla av efter skoldagen. Spydigheterna och lyteskomiken står som spön i backen, allt ackompanjerat av en skrattande låtsas-publik. Two and a Half Men, Scrubs, How I met your Mother, The Exes... Listan på serier är lååång.
| Doktor Cox i Scrubs - en pålitlig leverantör av spydigheter. |
Efter varje avslutad replikväxling kommer ett burk-skratt. Det slår aldrig fel. Inte en enda humor-poäng får gå förlorad. Det ska skrattas hej vilt, hela tiden. Gapflabbas åt allt som sägs. På det sättet lär sig TV-tittarna vad som är roligt och vad man ska skratta åt. Men - är det verkligen acceptabelt att bli dompterad till att skratta på "rätt" ställe? Vill man inte helst själv avgöra om dialogen är värd att skrattas åt eller inte? Och om man tänker bort burk-skratten - hur många skrattsalvor skulle det då bli? Inte tiondelen så många - helt säkert.
| Typiskt minspel i The Exes. Holly gapar och "burk-publiken" skrattar. |
Doktor Cox i Scrubs förnedrar sina yngre kolleger, pratar skit om sin fru, gör konstiga miner bakom ryggen på sina patienter och drabbas flera gånger om dagen av okontrollerade vredesutbrott. Och publiken skrattar. Charlie i Two and a Half Men är berusad hela tiden och förnedrar sin yngre bror med elaka anspelningar och förolämpningar. Brorsonen (den halva mannen) behandlar han föraktfullt som mindre vetande och de många kvinnorna som köpta horor. Och publiken skrattar. Holly - en jättestor, ensamstående och ytterst patetisk kvinna i medelåldern - gör hemska grimaser och stirrar in i kameran med ett fångrin. Och publiken gapskrattar. Visst - det är kanske kul. Men skapar inte detta en syn på livet och människorna som är väldigt ytlig och svart-vit? Risken finns ju att vi effektivt och på något omärkligt sätt luras in i tron att vi människor kan/ska kategoriseras enligt en grov och förenklad mall: snygg, ful, tjock, gammal, nörd, elak, snäll, mesig, tuff. Utöver dessa kategorier finns intet. Och allt detta till ackompanjemang av de dånande skratten på burk.
| Peter Griffin - den amerikanske anti-hjälten. |
Den tecknade figuren Peter Griffin i Family Guy tar nog ändå priset. För denne avtrubbade fetknopp är inget heligt. Verkligen inget. Han är ett egomonster som i turbofart krossar allt i sin omgivning. Han sviker sina vänner, mobbar sina barn och plågar hela sin omgivning med sina galna upptåg. Om Homer Simpson är en karikatyr av Den Amerikanske Mannen, är Peter Griffin en karikatyr av karikatyren. Men - här finns en stor skillnad: Family Guy har inga burk-skratt. Här får man själv avgöra om det är värt att skratta eller inte. Brutalt är det - och grymt, men fullt av knivskarp kritik av det amerikanska samhället och dess pseudoreligiösa framgångsideal. Om man nu förmår uppfatta det i kören av spydigheter.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar