Carina Berg versus Kikki Danielsson

Satt nyss i soffan med Lillasyster och zappade. Vi hamnade mitt i Bergs bärbara talkshow. Programmet leds av modellvackra, supersmala Carina Berg. Hon reser runt och möter kändisar, samtalar med dem där de befinner sig just då. Rekvisitan tycks hon ha med sig själv - ett bord, ett par stolar och ett slags bakgrundsskärm. Och så glittrar hon med ögonen och blixtrar med sina blekta tänder.

Carina Berg framför sin bärbara talkshow-dekoration.

I kvällens program möter hon Kikki Danielsson, som för tillfället bor på hotell för en spelning samma kväll. Berg knackar på dörren som öppnas lite blygt och generat - och så marscherar hon entusiastiskt skrattande in i fru Danielssons hotellrum. Hotellrummet - eller snarare minisviten - andas ensamhet, just den ensamhet som jag tror att många resande artister upplever. Det är kalt och opersonligt, lite stökigt. Väskor och påsar. Så trist att man kan höra suset från luftkonditioneringen och hissen som åker upp och ner.

 

 

Kikki Danielsson.

Och där står Kikki, klädd i en bylsig tröja och med rufsigt hår. Hon ser trött och ledsen ut. Carina börjar genast borra - leende med sina perfekta tänder. Hon ställer frågor, tunga frågor, som kräver tunga svar. En slipad person med ett kallare hjärta skulle säkert bolla tillbaka frågorna med en ironisk skruv. Men - det gör inte Kikki. Hon svarar ärligt och hudlöst på frågorna. Hon gömmer ingenting, är som en öppen bok. Hon skojar lite bittert om sin situation och hon ler ett vemodigt, snett leende. Men ögonen ler inte. De är oändligt sorgsna.

Ändå fortsätter Berg att ställa sina frågor. Hur ser idealmannen ut? (För Kikki har ju ingen man...) Är det verkligen viktigt att han har pengar? (För Kikki har ju inga...) Carina Berg gör som man ska: hon följer upp och hakar på. Och när Kikki ler sitt vemodiga leende och säger något nedvärderande om sig själv - då hänger Berg på och borrar några varv till - det måste ju bli "bra TV". Resultatet blir att Kikki krymper - och Berg växer.

Kikki berättar om sitt nyligen upplevda sammanbrott - hur hon på väg ut på en turnéresa, plötsligt och oförberett slås till marken av den enorma tomheten och tröttheten. Kroppen strejkar, hjärtat slår okontrollerat och halsen svullnar igen så att hon nästan kvävs. Berg lägger pannan i djupa veck och lutar sig framåt. Empati-ansiktet är på plats och de glittrande ögonen strålar av medlidande. Att Kikki vandrat genom helvetet framgår tydligt. Men Kikki vet när det är dags att sätta stopp, van som hon är att inte vara till besvär. Hon säger det själv: hon lider hellre ensam än besvärar någon annan. Därav ensamheten. Så skrattar hon lite torrt och Berg hänger tacksamt på. Glitteröga, kram, leenden och lycka till med spelningen - och livet! Och så är showen slut.

Jag antar att detta skulle kallas "bra TV". Men är det verkligen bra TV att så klä av en person som är för ärlig, för öppen, för trött och för troskyldig för att skydda sig? Kanske reflekterar Kikki själv över detta. Kanske bedömer hon att den publicitet hon ändå får av att visa sin tragik, är värd sitt pris: att inte bli bortglömd.

En blomma till Kikki.

En blomma till uppriktigheten och till Kikki Danielsson för att hon inte är slipad och har ett kallt hjärta och för att hon vågar vara så ärlig och skyddlös.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner