De farliga tårarna

Jag tränar på ett gym tre gånger i veckan. Det är roligt att gå på gym, för man möter många olika slags människor där. På mitt gym går det inte bara muskelbiffar, utan även människor som har råkat ut för skador av olika slag och som kämpar för att bli, om inte återställda så åtminstone, bättre. Och det blir man av träning - det är en garanterat fungerande metod, bara man satsar lite tid och kraft.

Det är aldrig för sent att börja träna.

I förrgår stod jag på crosstrainern bredvid en äldre dam som haft en stroke. Hon kämpade på den andra crosstrainern och berättade glatt att hon mådde mycket bättre nu, sedan hon slutat gråta. Tidigare, sa hon, i ett par år efter stroken, kunde tårarna komma okontrollerat. Rätt vad det var, kunde hon börja gråta - i mataffären eller i tunnelbanan. En tanke kunde passera medvetandet och så kom tårarna. Damen berättade att hon skämdes över sina tårar och försökte gömma sig. Men - det var inte det värsta. Det värsta var, att många människor började undvika henne. Bekanta gick undan på gatan när de såg henne komma. Då skämdes hon ännu mer.

Varför är tårar så skamfyllt i vårt land?

Vi funderade där på våra crosstrainers och kom fram till slutsatsen att människor i vårt land är väldigt, oerhört, kolossalt rädda för tårar. Och för sorg och för starka känslor. För att bli accepterad som en fullvärdig medborgare i Landet Lagom gäller det att ha kontroll på sina känslor. Affekt är ett hot mot ordningen. Att affekt sedan är ett sätt - kanske det enda sättet - att arbeta sig igenom svåra upplevelser och kriser, det tänker man inte på. För ingen tycker ju om folk som skriker och gråter och "härjar"... Framförallt tycks detta kontrollkrav faktiskt gälla äldre människor. Det verkar som att det finns en föreställning om att äldre människor har lämnat de starka känslorna bakom sig. Hat, passion, längtan och jublande glädje passar sig inte för de äldre. Som äldreforskaren Ken Heap skriver: "De gamlas känsloliv förutsätts vara jämnare, med en fridfull, lågt profilerad melodi i dur." Det värsta är, skriver Heap, att de äldre har förstått vad som förväntas av dem och därför dämpar sina känslouttryck eftersom de vet att omvärlden begär det.

Så får det inte vara! Hur ska människor kunna läka sin sorg, komma ur sina kriser och fortsätta leva sina liv, om de inte tillåts ge utlopp för sina känslor? Ska det vara ett ideal att antingen sprängas inifrån av undertryckt sorg och vrede eller att frysa till is av starka försvar som förnekar lidandet? Nej!! Så får det inte vara!

Här kommer en äldre herre som ger utlopp för sina känslor i en sång om gråt: Steven Tyler och Aerosmith i en liveupptagning av Cryin' i Boston 2012.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner