Fiction-sex och tamagotchis

Det fiktiva livets dragningskraft är förödande stark. Som en jättemagnet suger det in oss, fjättrar oss och ersätter alltmer det verkliga levandet med ett pseudoliv framför skärmar i olika storlekar. Det finns en TV-reklam som visar hur den enorma plasmaskärmens bilder invaderar rummet. Gestalterna lösgör sig från skärmen och liksom svämmar över dem som sitter i soffan och tittar. Hästarna dundrar in i vardagsrummet så att dammet yr kring hovarna, skottlossningen äger rum på mattan, mitt framför näsan, så att soffbordet välter. Avsikten är förstås att detta ska upplevas positivt - som ett bevis på teknikens enorma potens. Ju större och mer överväldigande - desto bättre. Ju mer man kan skruva upplevelsen - desto häftigare, saftigare och coolare.

Så stor att den nästan ersätter verkligheten.

Barn lär sig tidigt att leva i dubbla verkligheter. När mina döttrar var små, fanns det datordjur - Tamagotchis - som skulle skötas, matas och nattas. Det kunde bli ett hårt arbete att hantera dessa krävande små varelser. Missade man för många matningar, kunde Tamagotchisarna "dö". Lärarna i skolan blev till slut tvungna att förbjuda Tamagotchis - de hindrade undervisningen, eftersom barnen hela tiden var tvungna att kolla i skolväskan så att de inte hade råkat avlida...

Tamagotchi - ett "datordjur" som kräver ständig passning.

Jag minns att jag tänkte att barnen som växer upp nu, till slut kommer att leva sina liv i en dubbel verklighet. Och finns det då inte en risk att man till slut inte kan skilja den verkliga tillvaron från den virtuella? Jo, den risken finns och nu har tydligen den risken börjat bli verklighet i den nya mans-krämpan som kallas "porrimpotens". I dagens DN berättas om unga män som inte längre kan genomföra ett samlag med en verklig, levande kvinna. De har sedan barndomen blivit tillvanda att titta på porr i TV och på nätet - sex har blivit något man ägnar sig åt framför skärmen, i sin ensamhet.

Sex och erotik -
snart en tangent bland de andra på tangentbordet?

Då ter sig en annan levande människa av kött och blod som något hotfullt och kravfyllt. Det evigt gamla och alltid lika fantastiska spelet med förälskelse, uppvaktning, att inleda en relation och fullborda den i kärlek och passion, ter sig så skrämmande och främmande att snorren blir rädd och lägger ner sin verksamhet. En ung man och porrkonsument säger: "Skulle en naken tjej ligga framför mig i sängen så händer ingenting, för kroppen tycker inte att det är nog upphetsande... Snoppen bara 'blåvägrar'."

Hur ska man lösa detta? Att släcka ner skärmarna är säkert ingen möjlig väg att gå, heller inte att bara ignorera problemet eller skoja bort det. Jag tror - som vanligt - att samtal är den enda lösningen. Min tro på samtalets kraft är orubblig.

Också en tolkning...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner