Det stora eller det lilla?

Vad är bäst - långt eller kort? Stort eller litet? Jag tänker på mitt förra blogginlägg Nyansernas mästare. Det handlade om Richard Wagner som skrev operor som tar fem timmar. Stora kurvor, långa förlopp och enorma orkestrar. På det sättet har han gott om tid att utveckla skeenden, både i musiken och i handlingen. Storformen ger honom liksom friheten att gå på djupet och tiden att i detalj skildra en utvecklingskurva.



Anton Webern (1883-1945).

Wagners motsats - vem skulle det vara? Kanske Anton Webern? Han levde lite senare än Wagner och komponerade små, korta musikstycken. I motsats till Wagner komprimerar han skeendet till ett koncentrat - gnistrande skarpt och så sammanpressat att det nästan sprängs av kraften inifrån. Det är så viskande litet att det är som att lyssna till ett mikrokosmos, som att vänja örat till att höra de allra minsta fragmenten från en liten värld vi inte kan se. När jag hör Weberns musik tänker jag på den franska animerade barn-TV-serien Minuscule, som skildrar dramatiken i de små insekternas liv - en kamp på liv och död i mikroformat. Myrornas krig och larvernas vandringar, flugans kamp mot spindeln och nyckelpigornas kurragömmalek bland grässtråna.

 

Minuscule - livet i mikrokosmos.

Anton Webern eller Richard Wagner - vem får mest sagt? Vem borrar djupast? Den som säger mycket eller den som säger litet?

Samma sak gäller i litteraturen - en del skriver stora romaner med hundratals sidor text, andra skriver små noveller där ett helt liv kan rymmas på bara några få sidor. Kan man säga att det ena är bättre än det andra? Att långt är bättre än kort? Att mycket borrar djupare än litet? Att Thomas Mann är bättre än Anton Tjechov? Nej - jag tror inte att man kan säga det. De är stora mästare båda - precis som Wagner och Webern.

Thomas Manns stora debutroman heter Buddenbrooks. Den handlar om en högborgerlig handelsmannafamilj i Tyskland som går under när det moderna samhället börjar växa fram. Thomas Mann älskade Wagners operor och jag är ganska säker på att han kände till hur Wagner arbetade med sina ledmotiv - det där med att vissa personer och vissa företeelser i operorna är utrustade med ett slags klingande etiketter.

Borgarklassen på strandpromenad.

I Buddenbrooks finns en kvinna som heter Toni. I sin ungdom blir hon djupt förälskad i en ung läkarstudent, men hennes högborgerliga familj kräver att hon gifter sig med en annan. Äktenskapet blir olyckligt och Toni slutar som en barnlös och livstrött gammal dam. Men genom hela sitt långa liv har hon bevarat det levande minnet av sin ungdomskärlek. Läkarstudenten var noga med äta hälsosamt och han förmanar den unga Toni att hon ska tänka på att äta färsk och sund mat, "så att" - som han säger - "man vet vad man får i sig". Toni berättar aldrig om sin stora kärlek eller om sorgen över att den aldrig blev fullbordad, men hon säger ofta, romanen igenom, de där orden "så att man vet vad man får i sig". Då förstår man att minnet av kärleken lever inom henne och de orden blir som ett ledmotiv för hela hennes liv.

Här kommer ett kort stycke musik av Anton Webern - det lilla formatets mästare. Fem stycken för orkester:

 

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner