Den filosofiska hunden

"Är du verkligen alldeles säker på det??"

Hunden är människans bästa vän, sägs det. Den är lojal och trofast, går inte bakom ryggen och hittar på fuffens som en katt. Jag har tyvärr ingen hund. Mitt långpendlarliv är nog inte förenligt med hundägarskap. Vilken vovve vill tillbringa många, långa timmar i en bil? Och dessutom tror jag inte att jag skulle vara någon särskilt bra hundägare - jag har svårt att styra och ställa, tycker det är pinsamt att platsa någon, med eller utan päls. Och en hund behöver gränser har jag hört - annars blir den otrygg, till och med olycklig.

Vemodig eller bara smått hungrig?

Jag tror jag vet varför jag har så svårt att platsa en vovve: för att jag tror att den tänker som en människa. Detta fenomen kallas för "antropomorfisering" Det betyder att man tillskriver djuren egenskaper och känslor som är mänskliga. Man har liksom fått för sig att det egentligen döljer sig en människas själ och intellekt bakom öron, nos och päls, att vovven nog egentligen är en människa förklädd till djur. Fiction-världen är full av sådana varelser: Snobben, Långben, Lady och Lufsen, Baloo, Bagheera och alla de andra Disney-djuren.

Brian Griffin - en blaserad litterat med päls.

I den tecknade världen är människorna ofta karikatyrer med en enda dominerande egenskap: snål, dum, elak, mallig eller mesig. Djuren däremot har utrustats med betydligt mera nyanserade egenskaper. Blir det roligare att skildra ett komplext psyke om det döljer sig bakom svans och päls? Det verkar fatktiskt så.

Ett aktuellt exempel är hunden Brian i Family Guy. Han ser ut som en kubistisk Snobben, men bakom hundfasaden döljer sig en storstadsintellektuell med alkoholproblem och en sarkastisk distans till det mesta. Brian är inte bara familjens kloka nav, han är också skribent, filosof och visar gärna upp sin verbala talang i de lokala medierna i den fiktiva staden Quahog. Men Brian har inte helt tappat kontakten med sitt djuriska jag. Ibland regredierar han till att jaga ekorrar, skälla och krafsa i jorden. Han känner sitt överläge och vet sitt värde, men är ändå obrottsligt lojal mot sin svagbegåvade och ytterst okänslige husse Peter (Griffin). Brian viftar lyckligt på svansen - en trofast vovve, trots sitt överläge. Flyttar man om bokstäverna i namnet Brian blir det brain. Säkert ingen tillfällighet - för vilken vovve skulle annars lystra till namnet Brian?

En annan vovve med ett känsligt psyke och litterär talang är vår egen svenske Rocky. Ångestens, ensamhetens och - tror jag - blyghetens uttolkare. Rocky är kortfattad och uttrycker sin visdom i det lilla formatet, bitande ironiska kommentarer till sitt liv i storstadens samtid. Gärna med ett glas öl framför nosen. (Brian föredrar Dry Martini.) Vilket radarpar de skulle bli: Brian och Rocky. Lika gränstänjande briljanta båda två. Hussar och mattar får akta sig.

Rocky - en annan blaserad tänkare.

När man tänker på dessa tecknade herrar blir det väldigt svårt att platsa en vovve. Tänk om den skulle känna sig kränkt?? Ifrågasatt? Kritiserad?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner