Elfenbenstornet eller slagfältet?

 

I lördagens DN recenseras boken Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter. (Recensenten heter Jesper Högström.) Boken är en antologi där ett antal skribenter ur humanisternas alltmer glesnande led försöker försvara det de håller på med. Det kan inte vara en lätt uppgift i vårt land med den teknik- och effektivitetstillbedjan som råder nu. Och, förstås, det kommersiella tilltalet som överröstar allt annat med buller och bång. Och, ännu mer förstås: den historielöshet som växer sig allt massivare. Men - vilar det inte ett ansvar också på humanisterna? Att göra sig förstådda? Att vinna över folket på "sin sida"?

Olof Lagercrantz
- humanist med talang att göra sig förstådd.

Till vilken nytta, undrar antologins skribenter, skriver man om "diskurser", "värdegrunder" och "reproduktivitet" på en torftig "akademiska" som är obegriplig för de flesta? En dialekt som är så intetsägande och knastertorr att läsaren inte orkar längre än några rader in i texten, förrän ordmassan liksom tjocknar och innebörderna kletar ihop sig. Abstrakta begrepp staplas på varandra i en oändlig rad och meningarna blir långa - för att undvika avbrott i "diskursen". Självklarheter upprepas i det oändliga för att undanröja missförstånd och felsyftningar. Humanistiska avhandlingar läses oftast inte av fler än fem personer: författaren själv, dennes allra närmaste, handledaren, opponenten och korrekturläsaren (den senare kan nog räknas bort, eftersom han/hon egentligen inte ska koncentrera sig på textens innebörd). Är det bra att det är så? Vore det inte mycket bättre om många kunde läsa, förstå och dra nytta av forskningen och på det sättet upptäcka nya sammanhang?

Elfenbenstornet där många humanister
förskansat sig, lutar betänkligt.

En av antologins författare konstaterar att humanisterna "stänger in sig i ett elfenbenstorn och talar om saker som ingen förstår, med ord som ingen begriper". Men hon ser detta som ett ofrånkomligt tillstånd. "Hellre heroiskt irra omkring i snårskogen än att tigga om att släppas tillbaka in i huset", kommenterar artikelskribenten, ironiskt.

Måste det vara så? Nej! Det måste det inte! Om nu humanisterna blivit så frånåkta och föredrar att irra omkring i snårskogen - finns det bara två vägar att gå: antingen klättra upp i elefenbenstornet på den rangliga vindeltrappan, stanna där och passivt acceptera att man blir allt mer överflödig. Umgås med likasinnade, lika frånåkta, och odla sin obegriplighets-dialekt. Då spelar det ju egentligen ingen roll hur man uttrycker sig, eftersom ändå ingen bryr sig - utom de närmast sörjande.

Vindeltrappan
ner från elfenbenstornet.

Eller så får vi ta upp kampen. Kliva ut på vindeltrappan, våga oss ner från tornet och ut på slagfältet. Uttrycka oss klart och koncist och tydligt om ämnen som berör och som är viktiga. Det betyder inte att vi ska förenkla och förminska. Tvärtom. Bara göra det svåra begripligt. Det är så viktigt - för demokratin, för kampen mot historielösheten, för det empatiska förhållningssättet och för att hålla det mänskliga samtalet levande.

Har vi humanister egentligen något val? Jag tror inte det. Kamp är nog den enda vägen.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner