"Nu är det slut med dragspel, småkakor och ljummet kaffe"

När min mamma var åttio år, flyttade hon in på ett äldreboende. Hon hade varit sjuk länge och nu gick det inte längre att klara sig med bara sporadiska hemtjänstinsatser. Det var ett fint äldreboende. (Jag skrev om det i ett tidigare inlägg som heter De gamla mammorna.) Vackra lägenheter med balkong och skogsnatur precis utanför, blomrabatter och en solig innergård, sällskapsrum och bibliotek och egna sjuksköterskor.

En trivsam balkong förhöjer livskvaliteten.

Det var bara ett problem: maten. Orkade man inte laga sin mat själv, var man hänvisad till ställets egen "äldremeny". Varje vecka delades det ut nya tryckta menyer - med en blomsterbård runt texten och glada smajlisar i nederkanten. Men - beteckningarna på menylistorna stämde inte riktigt överens med det som hamnade på tallriken. Min mamma var chockerad. Janzons frestelse stod det på papperet, men på tallriken bredde en färglös stuvning ut sig över porslinet. Kalvragu stod det - på tallriken stuvning. Ugnsstekt torsk stod det - på tallriken stuvning. Kyckling - på tallriken stuvning. Och så kronan på verket: söndagskassler - på tallriken stuvning.

Söndagsmiddag för äldre?

Mamma suckade uppgivet. "Jag känner mig invaderad", klagade hon och bad mig smaka. Motvilligt provade jag. Det kändes liksom olustigt att stoppa något så färglöst, smaklöst och konsistenslöst i munnen - och ännu olustigare att svälja ner det. Rent äckligt var det. Det vände sig i magen och jag längtade hem till min egen mat. Men - för mamma och hennes grannar på äldreboendet fanns inget alternativ. Att åka in till stan och gå på restaurang var det ingen som orkade. Man var hänvisad till stuvningen. Veckans alla sju dagar. Månad efter månad.

Efter några dagars "matsorg" tog jag upp frågan med äldreboendets ledning. "Min mamma håller på att tackla av. Hon kan inte äta för hon är inte van vid sådan här mat", sa jag. "Hon vill ha smakrik mat med kryddor och grönsaker. Mat som man ser vad är". Damerna i ledningen tittade frågande på mig. "Men..." sa de, "gamla människor tycker om sådan här mat. De har ätit sådan mat i hela sitt liv och det går inte att ändra på nu, på ålderns höst." Jag skrattade, för jag trodde att de skämtade. Men det var tydligen inte fallet, för en av damerna berättade att just stuvningar var något som var särskilt populärt. Och aldrig tidigare hade någon enda gamling protesterat eller klagat på maten - minsann.

På vägen ut från sammanträdesrummet där mötet ägt rum, frågade jag damen som så entusistiskt prisat stuvningarna, om hon själv åt av den här särskilt populära maten. "Jag?! Nej, aldrig i livet!" utropade hon.

Ozzy nöjer sig väl knappast med småkakor
och stuvning när det blir dags...

Nu är det fina äldreboendet nedlagt och huset ska byggas om för lite friskare gamla. De sista gästerna har flyttats till en annan slutstation - och där serveras det fiskstuvning varje dag, har jag hört. Den sortens pensionärer som man nu planerar för, är säkert av en helt annan ull. Jag tror att "tacksamhetsgenerationen" som stod med mössan i handen och nöjde sig med det allra minsta, håller på att försvinna. Som en framåtblickande representant för PRO lär ha sagt: "Nu är det slut med dragspel, småkakor och ljummet kaffe". Man får verkligen hoppas att hon har rätt. Verkligen.

... inte Alice Cooper heller.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner