Tystnaden

Det finns en film av Ingmar Bergman som heter Tystnaden. Det är mycket längesedan jag såg den och då, när jag var ung, tyckte jag att den var fantastiskt vacker, djupsinnig och gåtfull. Kanske skulle jag inte alls tycka om den idag. Kanske skulle jag tycka att den är både pretentiös och tråkig. Vem vet. Men titeln är bra. Tystnaden.

De båda systrarna i Ingmar Bergmans Tystnaden,
gestaltade av Ingrid Thulin och Gunnel Lindblom.

Tyvärr är jag inte någon filmregissör, men vore jag det skulle jag absolut göra en film som skulle heta Tystnaden II. Men den filmen skulle inte alls handla om några systrar på ett hotell i en fiktiv stad under belägring, den skulle handla om den massiva tystnad som sprider sig som en epidemi i vårt samhälle.

Tystnadssjukan har slagit till.

Varifrån kommer denna tystnad, detta ointresse, denna likgiltighet som tycka ha drabbat så många? För så här är det: man skickar ett brev, skriver ett mail, pratar in på en telefonsvarare. Man avslutar med en önskan att, om möjligt, bli kontaktad. Så vidtar väntan. Dagar, veckor, månader. Inget svar. Ibland vågar man sig på att påminna. Skriver något om att man hoppas att mailet eller brevet kommit fram. Men inte heller då kommer något reaktion. Och att påminna ytterligare en gång känns inte riktigt passande. Då riskerar man att stämplas som en "stalker", en förföljare, en skugga.

Nu gäller denna tystnad förstås inte alltid. Tystnadssjukan tycks vara avhängig vilken position avsändaren har. När jag var redaktör på den kungliga akademien fick jag oftast snabba svar. Såvida det inte gällde att kräva in manus från författare som inte levererat förstås - då kunde det ta tid. Väldigt lång tid och väldigt många bortförklaringar blev det.

Men när man är arbetssökande eller vill presentera något nytt projekt man planerat - då kommer inget "pling i boxen". Tystnaden är monumental. Som mitt fina projekt med samtal för äldre. Att som kämpande med åldrandet, få mötas, spegla sig i varandras historia - kan det vara något annat än fruktbart och stärkande? Barndomen, hemmet, den första kärleken, den största sorgen, den mest jublande glädjen, den långa resan, att bli äldre, hur det såg ut i hemlandet... Ämnena är oändliga, liksom minnena. Vilken oerhörd rikedom. Och vilken glädje att upptäcka att man inte är ensam.

Men - idéerna möts av tystnad. Är det likgiltighet? Brist på tid? Brist på pengar? Brist på empati? Kanske har man inte förstått att vi alla blir gamla - om vi har tur och får leva.

Dock: än har jag inte gett upp. Jag försöker igen, igen och igen. Här kommer Here I go again. Den gamle rockräven David Coverdale och Whitesnake - allt annat än tystnad, tack och lov:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner