Att sätta punkt

Det är slut och ridån går ner.

Det är svårt att sätta punkt, tror jag. Att göra ett vackert avslut som känns logiskt och som fullbordar den kurva man skapat. Det problemet drabbar kanske inte en tavelmålare - han/hon har en avgränsad yta att fylla och där finns ingen början och inget slut. Det finns ingen tidsaspekt i den sortens konst - inget före och efter. Iallafall inte på samma sätt som det gör i en schlagerlåt, en symfoni, en teaterpjäs eller i en film. Ett sätt att lösa final-problemet är att, som många artister gjorde på 80-talet, bara tona ut. Melodin fortsätter - fast allt svagare, som ett eko. Och så är det slut. Inget pukslag, inget slutackord - ingen risk för finalfadäs. Men samtidigt något av en flopp - ett västgötaklimax.

Ett avslutande pukslag.

Det är viktigt hur man slutar. Ett intetsägande slut kastar sin skugga över helheten och påverkar upplevelsen. Ibland tvingas man revidera allt - en symfoni med ett dåligt slut minns man med ett slags obehag. Ett exempel: jag har alltid älskat Gustav Mahlers symfonier, men finalsatsen i en av dem - den sjunde - är så svår att ta till sig, att den nästan upphäver det som varit före. Första satsen är mörk och mäktigt mystisk - stor och bred och svart. Sedan kommer tre satser med ett slags gäckande spöklikt skuggspel, en försåtlig kurragömmalek i mörkret. Mahler kallade satserna Nachtmusik - nattmusik. Månljus, svarta silhuetter, gåtfulla ljud. Och så kommer så finalen. Efter det skugglikt gäckande väntar man sig en målgång i mörker, ett slags svärtans seger. Det hade varit det enda logiska.

Trumpeterna smattrar...

Men - istället smattrar bleckblås och slagverk i ett grällt ljus. Det blixtrar, det dundrar - en blank yta utan skugga. Det går inte ihop.

Jag var på Konserthuset för några år sedan för att höra denna sjunde symfoni och när finalen närmade sig blev jag nervös. Jag ville inte tycka att Gustav Mahler komponerat en transportsträcka - en spurt för att äntligen komma i mål. Men det hade han. Det vara bara att inse - och jag spände mig så att jag faktiskt fick ryggskott. (Och det är mycket sällsynt.)

Ett rykande aktuellt exempel på final-problemet dök upp i gårdagens Eurovision-tävling. Ukrainas bidrag Gravity - oerhört vackert, både tonalt och visuellt, med raffinerade rytmer och sensuella harmonier. Men - slutet? Ett abrupt, segervisst dur-ackord med pyrotekniskt sprutande. Ett avbrott i den annars så fulländade melodikurvan. Gravity kunde lätt ha vunnit - kanske var det just slutet som gjorde att låten ändå inte nådde ända fram till seger.

Gravity. Zlata Ognevich. Ukrainas bidrag till ESC 2013.

 

 

 

Nu är det dags för mig att kolla VM-hockey - Sverige i final!

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner