Att göra sig hörd i den öronbedövande tystnaden

För ganska längesedan skrev jag ett inlägg med titeln Om att göra skillnad. Där berättade jag bl.a. om hur jag själv, efter sjutton år som förlagsredaktör på en kunglig akademi, långsamt men säkert började ifrågasätta min verksamhet och min yrkesroll. För vem producerade jag alla dessa böcker? Behövdes de verkligen? Till slut tyckte jag att det jag gjorde varje dag på jobbet inte betydde något - på riktigt. När så den kungliga akademien slimmade sin verksamhet och många blev uppsagda - jag också - blev jag inte alls ledsen. Nu kunde jag ju faktiskt börja göra det jag längtat efter så länge, utan att svika. Jag förmodar att det är ungefär som när man lever i en dålig relation som alltmer börjar plåga en. Men man vågar inte göra slut på den - av rädsla för sina samvetskval och för ovissheten. "Man vet vad man har - men inte vad man får..."

Edward Hopper - tristessens uttolkare nummer ett.
Göra slut eller inte - det är frågan...

Efter ett par ordentliga anlagstester visade det sig att min dröm om att bli psykoterapeut verkligen varit realistisk. Det var i princip det enda jag passade för - utom präst. Inte visste jag väl då, att nya EU-regler skulle komma fem år senare och hindra mig från att fullborda min utbildning och gå i mål med legitimation. Humanioraexamen ansågs inte längre som en godtagbar grundexamen. Nu står jag här - utan jobb. Min nya utbildning blev ofullständig och när jag försöker backa och söka jobb i min tidigare bransch anses min utbildning för gammal. Så vad gör jag? Jag ville ju så gärna göra skillnad. När jag erbjuder mina tjänster - och det har jag gjort mycket, väldigt mycket - får jag antingen inget svar alls. Eller så är jag sååå välkommen - att jobba som volontär, utan lön. Vem kan leva på det?

Moder Teresa - alla volontärers skyddshelgon.
Men det är faktiskt inget fel att begära lön för sin möda.
Man kan göra skillnad ändå.

På alla sätt försöker jag att marknadsföra min kompetens - genom möjliga och omöjliga kanaler. Jag tänker och tänker och grubblar och grubblar. Kanske har jag förbisett det uppenbara? Har jag missat något? Vad gör jag för fel? Till slut känner jag hur vreden växer. Varför är det så här? Jag vill ju också vara med, göra nytta, vara delaktig!

Idag såg jag på Aktuellt att upploppen i Husby spridit sig till andra stadsdelar i Stockholm. Den gångna natten drabbades även Spånga, Jakobsberg och ytterligare förorter. Vilka är det som krossar rutor? Som sticker bilar i brand? Som vandaliserar? En polis intervjuas i studion. Han säger att det troligen handlar om ett tjugotal ungdomar med kriminella kontakter - ett slags destruktivt nätverk - som turnerar runt med förstörelse i sina spår. Det är säkert en korrekt tolkning. Men - hur blev de så destruktiva? Troligen av brist på känsla av delaktighet i samhället. Får man inte en inträdesbiljett till festen - då skapar man sig en egen fest. Får man inte insteg i en gemensam samhällskultur, då skapar man sig en egen subkultur.

Bränder och upplopp i Stockholmsförorten Husby.

Alla vill "höra till" i någon form av grupp. Ingen vill vara ensam, utanför och hjälplös. Ingen. Att inte bli insläppt skapar först rädsla, sorg och förtvivlan, sedan apati och passivitet. Men blir man ändå inte insläppt - då växer frustrationen till vrede och sedan till hat och raseri. Ingen lyssnar, ingen ser - hur man än skriker och vrålar. Hur gör man sig hörd i den öronbedövande tystnaden? I det förlamande ointresset? I den förnedrande bortvändheten? Svaret på frågorna är förstås: genom att gripa till våld, för hörs inte skriken förvandlas de till handling - till bränder, misshandel och vandalism. Så varför är det så tyst? Och varför har vi skapat ett samhälle där så många - alldeles för många - inte känner sig delaktiga och behövda?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner