Att göra det bästa av det man har

Två saker är viktiga, har jag förstått under årens lopp:
1. att göra det man är bra på
2. att göra det bästa av det man har

Och vad kan man göra - annat än det bästa av situationen? Oavsett hur den ter sig. För vad skulle alternativet vara, egentligen?

Det finns ett fantastiskt exempel, som jag brukar tänka på när tillvaron känns mörk och hopplös och jag har förlorat sikten framåt. Den berömde filosofen Ludwig Wittgenstein hade en storebror som hette Paul. Bröderma var födda i Österrike och tvingades ut att strida under första världskriget. Paul, som nyss debuterat som konsertpianist, förlorade sin högra arm i en skyttegrav någonstans. Vilken chock och förtvivlan det måste ha varit. Bortsett från den outhärdliga smärtan, så hade han ju förlorat hälften av sin möjlighet att utöva sitt yrke och sin konst. Som en målare som blir blind. Som en poet som blir stum. Som en balettdansös som blir lam. Som en violinist som blir döv. Som en forskare som tappat minnet.

Vad gjorde han? Tog livet av sig? Bytte karriär? Försökte glömma sitt musikerliv? Nej! Tvärtom! Paul övade upp den hand han hade kvar - den vänstra - till fullständig perfektion och fortsatte att konsertera. Och så beställde han nya pianokonserter av alla de levande kompositörer som han tyckte extra mycket om. En av dessa var Maurice Ravel som jag skrev om i mitt tidigare blogginlägg Att lyssna mellan raderna. 1931 komponerade han en pianokonsert för bara vänster hand som Paul sedan kom att turnera världen över med. Här kommer en mycket kort film - bara 25 sekunder - från 1933 där han själv spelar.

Det finns så många sätt att göra det bästa av det man har. Diktaren Tomas Tranströmer fick en stroke och förlorade förmågan att uttrycka sig. Men han fortsatte att skriva dikter, med hjälp av sin hustru som hade förmågan att tolka det som fanns kvar av hans rika språk. På det sättet har han givit ut flera diktsamlingar - lika starka och poetiskt stringenta som någonsin tidigare. Och 2011 fick han Nobelpriset - publiken stod upp i bänkarna när han fick sitt pris i handen, jublet ville aldrig ta slut.

Tomas Tranströmer med sitt Nobelpris.
10 december 2011.

I min stadsdel finns en flicka som lider av något slags sjukdom som ger en svår ansiktsdeformation. Hennes ansikte är stort och oformligt och jag misstänker att hon då och då måste opereras för att förhindra att ögonen skadas. Idag såg jag henne och hon var så fint klädd. I svart med glittriga silversmycken och snygga skor. Vackert var det! Man måste göra det bästa av det man har.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner