| Telefon-schamanen i arbete. |
Jag har öppnat en hemsida med psykologisk rådgivning på nätet. Jag trodde att det skulle komma frågor. Men det gjorde det inte. Inte en endaste fråga har det kommit. Tyst som i graven och tomt som på Månen. Jag har annonserat i en stor tidskrift - inget resultat. I samma tidskrift annonserar schamaner och spåtanter och astrologer. Stora, dyra annonser är det. I fyr-färg och med vackra leende damer med blont hår.
| Ger dig det svar du vill ha - om du betalar. |
Så en dag tar jag mod till mig och ringer annonsbyrån och frågar: "Hur kommer det sig att schamanerna och spåtanterna och astrologerna kan ha råd med så stora annonser?" Svaret: "Det går jättebra för dem! Folk är som galna efter dem. De har lika stora annonser inne i flera andra tidningar också!" Jag blir mållös och tyst. Annonsförsäljaren suckar och säger att han inte heller kan fatta hur detta går till.
Spåtanterna och schamanerna och astrologerna tar 19.80 i minuten för att svara på hur din framtid kommer att bli, hur du ska leva ditt liv och om du kommer att möta din stora kärlek och - förstås - om du kommer att bli ekonomiskt oberoende. Och om de inte pratar oerhört fort, måste det ticka många minuter innan de är klara med hela sin spådomsseans. Vilket klirr i kassan!
| "Oj! Jag ser... jag ser... att du kommer att träffa många män!!" |
Hur i glödheta helvete kan de få klienter? frågar jag mig irriterat när jag sitter vid skrivbordet och tittar på annonsfakturorna som måste betalas. Hur kan folk lägga sina liv i händerna på en telefon-schaman? Och betala dyra pengar?
Men jag tror att jag börjar förstå - så smått. Folk betalar för att få det svar de önskar sig - de vill veta att de har rätt, att lyckan kommer och att livet är rättvist. Att de visst kommer att bli både rika och älskade. Och folk vill att det ska gå fort - ett samtal räcker. Ett samtal där man får veta allt man behöver för att vara nöjd och trampa vidare i ullstrumporna. Det gör inget att det kostar 19.80 i minuten för att prata med spåtanten Rozita - oavsett hur långrandig hon är eller hur länge hon fumlar med korten. För i jämförelse med terapi eller psykologisk rådgivning går det supersnabbt och när man lagt på luren och sagt hej då och tusen tack till den sammets-röstade Rozita, då vet man att man kommer att bli både rik och gift och lycklig i alla sina dagar.
Det svaret kan inte jag ge. Jag kan bara ge upphov till nya tankar som blir nya frågor som blir en process som kanske leder fram till något slags insikt och kanske några svar också. Ingenting är klappat och klart. Allt är under utveckling - precis som livet självt. Och den insikten är mycket värd - mycket mera än 19.80 i minuten.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Har du hört "Humlans promenad"? https://www.youtube.com/watch?v=IFj04IfYwXQ Tidigare fick jag en kommentar om detta "Humlan... Jag ser den, jag hör den". Precis så glad som jag blev då, blir jag nu. Tack så väldigt mycket! Cellon betyder som sagt jättemycket för mig. I och med cellon startade jag denna bloggen (så kul att skriva om ett intresse!) Mitt mål med celloliv är att sprida, framförallt den underbara cellomusiken. Att få andra nybörjare, andra cellister och andra barn att inse att "åh, cello det låter så fint". Att inse att inte bara Justin Bieber är bra, utan musik för cello är faktiskt fint det med. Men också att visa vad det mer finns för musik ute i världen. Det finns ju faktiskt inte bara cellomusik... Och att vissa gånger visa att "Man måste ha måtgångar för att få framgångar". Att kämpa för ett intresse skulle man väl kunna säga kort sagt.
SvaraRaderaTusen tack än en gång!
Hanna www.celloliv.blogg.se
Hej Hanna!
RaderaNu har jag hört Humlans promenad! Faktum är att jag också både ser och hör den!
Visst är det underbart med all fantastisk musik som finns - både med och utan cello. Egentligen är det lite sorgligt om man fastnar på Justin Bieber, Nikki Minaj och Kesha och missar så mycket annat. Som jag brukar säga när jag blir lite arg: varför välja korv när man kan få oxfilé?
Det är fantastiskt fint att du skriver en blogg som handlar om ett intresse som cellospel - för det är ju precis som du skriver: man måste ha motgångar för att få framgångar. Man kan nog nästan spetsa till det ännu mer och säga, att man nog inte kan få framgångar alls utan att ha upplevt motgångar. Kämpar man så vinner man - till slut. Det finns ingen annan väg. Och du är ju inte bara bra på att spela cello - du är toppen på att skriva också.
Kram och hälsning
Åsa