Darth Vader - det ondas genius eller bara överfull av känslor? |
Men han har en svaghet: han har inte total kontroll på sina känslor, och det är den svagheten som gör honom öppen för den mörka kraften. Från att en gång ha varit ljusets riddare Anakin Skywalker blir han den svarta kraftens onda genius Darth Vader. Han älskar så mycket att han bli rädd att mista. Han tvivlar. Han hatar dem som gör dem han älskar illa. Han drivs av självhävdelse, hämndbegär och avundsjuka - känslor som inte är tillåtna om man ska vara den ljusa sidans riddare.
Den ljusa sidans främste, Yoda. Expert på att kontrollera sina känslor och utöva Kraften. |
Är inte budskapet i Star Wars egentligen helt galet? Borde det inte vara precis tvärtom? De som hyser starka mänskliga känslor och visar dem - är det inte de som hör till den ljusa sidan? Och de som kontrollerar sina känslor för att driva något slags kamp - de borde väl höra till den mörka sidan? Finns det något mer effektivt sätt att skapa neuroser och illabefinnande än att trycka ner sina starka känslor? En människa som inte vill kännas vid sin avundsjuka, sitt behov av självhävdelse och sin vrede svämmas över av oförlöst energi och kan bli farlig för både sig själv och andra. Precis som Darth Vader.
Gollum var också god en gång, men övermannades av sitt starka ha-begär. |
Vilka gestalter (fiktiva såväl som verkliga) är egentligen mest intressanta? Vilka fascineras man av? Jo, det är just av dem som slits mellan det onda och det goda, mellan hat och kärlek, mellan trofasthet och svek, de som brottas med dubbla känslor. Den som kämpar och lider med krafterna i sitt inre. De andra - de som är entydiga och bara ljusa eller bara mörka, alltid lika goda och lojala, eller lika genomgjutet onda - de har inte alls samma dragningskraft.
Igår skrev jag om behovet av att "vädra" sina starka känslor, företrädesvis de mörka. Fascinationen inför den till synes genom-onde DarthVader, den svekfulle dubbelnaturen Gollum, den gåtfulle Hitler och den troligen grymt misstolkade Sture Bergwall är exempel på det. Vi behöver mörkret för att känna oss riktigt mänskliga, för att känna vinden från evigheten.
Gårdagens musikexempel var Darins You're out of my life. Här kommer en "version" av samma låt. Den är från 1885 - men handlar om precis samma sak: kärlekssorgen som hugger som en kniv i bröstet, Ich hab ein glühend Messer in meinem Brust (= Jag har en glödande kniv i mitt bröst). Tonsättaren heter Gustav Mahler - den främste uttolkaren av människolivets Dark Side, tycker iallafall jag.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar