Månljus och nostalgi

Att vara patetisk - vad är det? Patetisk betyder "starkt känslosam" - och i vår nutid har ordet fått en negativ biton av "löjeväckande" och "fånig". På engelska betyder ju pathetic - numera - också löjlig, ibland till och med ynklig. Patetisk kan också betyda att det känslosamma uttrycks på ett storvulet sätt, med yviga gester och hög röst. Pinsamt värre, kan man nog säga. I modernt språkbruk är patetisk definitivt något negativt. Men måste det vara något dåligt? Kan det inte vara bra också? Till och med vackert?

Patetiskt? Eller bara löjligt?
I varje fall säkerligen plågsamt.

Från början kommer ordet patetisk från grekiskans "pathos" som betyder sinnesrörelse och är ett begrepp inom retoriken. Pathos är det som talaren använder för att beröra sina åhörare, väcka deras känslor. Ju starkare pathos talaren kunde leverera, desto mer känslomässigt berörda blev åhörarna. Kanske kan man säga att pathos är förmågan att som talare "spela på hjärtats strängar".

Det finns två ord till som betyder lite samma sak och som också med tiden har fått en alltmer negativ klang: sentimental och nostalgisk. Sentimental betyder känslosam i överkant, lite snyftig och gråtmild. Och nostalgisk betyder att man på ett nästan sjukligt sätt är tillbakablickande, dras till det förflutna, längtar tillbaka så intensivt och kanske i så hög grad att man inte riktigt förmår att leva i nuet. Kanske kan man till och med säga, att det där tillståndet man så intensivt längtar tillbaka till är ett slags drömbild, en chimär, något som egentligen aldrig existerat - men som man ändå längtar till.

Drabbad av nostalgì?

För länge sedan, på 1700- och 1800-talen, var nostalgi en sjukdomsdiagnos. Soldater ute i krig vid fronten, långt hemifrån, kunde drabbas av en sådan svår hemlängtan att de blev sjuka. De blev totalt apatiska, oförmögna till allt, till och med att äta. De svalt ihjäl av längtan till sin hembygd. För "nostos" betyder hem på grekiska. Numera skulle diagnosen säkert heta exogen depression eller posttraumatiskt stressyndrom.

Nu ikväll när jag funderar över den laddning som dessa tre ord är bärare av, kan jag se mest det positiva. Är det inte egentligen så, att nostalgi, sentimentalitet och patetik är målade i skýmningens blåa färg? The colour of bluenote? Känslan är ett slags dubbeltydig njutning; bitterljuv, lycko-sorgsen. Och visst är väl längtan till något som man inte riktigt vet vad det är - diffust, men ändå så starkt - något vackert? Troligen är det just den där känslan av längtan som gör oss människor så fantastiska och kreativa. Just den där längtan som skiljer oss från djuren. För de kan inte längta.

För mig är Glenn Millers Moonlight Serenade en känsla av sorg och längtan blandad med lycka. Och jag tror att många, många äldre som upplevt det andra världskriget (det har inte jag!) känner just ett slags längtan tillbaka när de hör den här musiken. Längtan tillbaka till en tid av ungdom, kärlek, framtidstro och fredsglädje.

Moonlight Serenade av och med den fantastiske trombonisten och orkesterledaren Glenn Miller:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner