Att göra fel kan vara farligt

Ibland gör det inte så mycket om man säger fel, eller om man slarvar lite med vad man kallar saker. "Så petnoga behöver det väl inte vara!", finns det de som säger. Och ofta har de kanske rätt - men inte alltid. För i vissa lägen måste man verkligen vara just petnoga - annars kan det bli fel. Väldigt fel. Till och med farligt fel.

Riksbusen Svartenbrant - numera Ferm
- både verbal och verserad.

Jag hade en gång en lärare i det som kallas differentialdiagnostik - vetenskapen kring att skilja tillstånd från varandra, tillstånd som ibland kan uppvisa likartade symptom, men som har helt olika orsaker. Differentialdiagnostik innebär att man som t.ex. psykoterapeut måste kunna skilja mellan olika typer av psykiska tillstånd. Missar man och ställer en felaktig diagnos, kan det få svåra konsekvenser för patienten - för då blir ju även valet av behandling felaktigt. Det var just det som den här läraren föreläste om.

Det är hemskt att göra fel...

Exempel han brukade anföra, var svårigheten att se skillnaden mellan en depression hos en person med narcissistisk störning och en med en mera masochistisk. Eller mellan ätstörningar på en neurotisk respektive psykotisk nivå. Behandlingarna för dessa tillstånd skiljer sig mycket. Att till exempel bemöta en deprimerad person med masochistisk läggning på samma sätt som en deprimerad narcissist, kan bli totalt förödande för den ena och fullständigt verkningslöst för den andra.

Även narcissister kan bli deprimerade - till slut.

Den här läraren var mycket skarp och han kunde verkligen sin sak. Han var psykoanalytiker och hade länge arbetat med personer med riktigt svåra störningar - grova brottslingar och förbrytare - och hans föreläsningar var så spännande att man satt på helspänn varje sekund. Bland annat berättade han om en grov återfallsförbrytare som i samtal föreföll vara både älskvärd och social. Han lurade varje terapeut han mötte med sin verbala talang. På frågorna svarade han eftertänksamt och självkritiskt. Han föreföll så ödmjuk och eftertänksam att man knappast alls kunde tro att han var skyldig till alla de brott han dömts för. Men han hade en annan sida - och den var både grym och skoningslös och helt utan empati och ödmjukhet. Men den sidan uppvisade han inte i samtalen med sina terapeuter på fängelset förstås.

Ett annat exempel på hur förödande en felaktigt ställd diagnos kan vara, är följande historia: en ung man kommer till husläkaren med svår huvudvärk. Husläkaren konstaterar ganska snabbt att eftersom han inte kan upptäcka några fysiska fel på patienten, måste huvudvärken ha en psykologisk orsak. Den unge mannen remitteras till en psykoterapeut. Man pratar och pratar och pratar, analyserar och analyserar och analyserar. Efter månader av samtal, råder psykoterapeuten till slut sin patient att vända sig till akuten - han kan liksom inte riktigt finna någon klar psykologisk orsak till den hemska huvudvärken. Där konstaterar man omgående en hjärntumör. Hur det gick, förtäljer inte historien. Men hade psykoterapeuten varit lite bättre på differentialdiagnostik, hade den unge mannen sluppit månader av lidande och ett ovisst öde.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner