Bra att skruva i ibland. |
Men jag har en stark känsla av att många människor inte tycker att det är lika "fint" att uttrycka sig lättbegripligt. Att uttrycka sig krångligt och svårbegripligt verkar "finare", mera intelligent och påläst. Ibland tror jag till och med att folk tycker att ju krångligare, desto mera beundransvärt och storslaget.
Men att skriva lättläst är faktiskt ofta svårare, för man måste liksom processa texten ett extra varv och verkligen göra klart för sig vad man menar och till vem man riktar sin text. Man måste alltid föreställa sig ett "du" som ska läsa det man skrivit. "Du" ska inte behöva läsa meningen åtta gånger. "Du" ska inte behöva glömma vad han läst efter några meningar. "Du" ska kunna följa författarens tanke som en snitslad bana genom vildmarken.
"Du" ska kunna följa tanken som en snitslad bana. |
Men ibland funkar det ju inte alls så här. Ibland måste det skrivna ordet få vara både dunkelt, svårt, krångligt, tungt och obegripligt. Annars förmår det inte uttrycka den komplexitet som författaren vill/måste förmedla. Den komplexitet som författaren vill att "du" ska drabbas av och förstå i djupet av sitt hjärta. Men då handlar det om texter av ett annat slag; skönlitterära.
Jag tror att det var poeten, essäisten och litteraturkritikern Sten Selander som i en recension av Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg, myntade uttrycket "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta." Och det var inte snällt menat. Selander var en konservativ moralist när det gällde poesi. Dikter skulle inte vara vare sig dunkla till innebörd eller språk, ansåg han. Det skulle vara klarhet och ljus. Men så var han botaniker också - och inte så intresserad av psykoanalys och annat mystiskt...
Erik Lindegren (1910-68). |
Erik Lindegren är den store banbrytaren och orfikern i modern svensk poesi - en modern Stagnelius kanske man kan säga. Hans visionära dikter fräser och sprakar och glittrar av komplexitet. De är dunkla och mörka och ibland ogenomträngliga. Det är väl antagligen därför som han aldrig blivit lika folkkär som den mera "lättläste" Tranströmer. Erik Lindegren är svår, pretentiös och ibland pompös - men han måste få vara det, för det han skildrar är just svårt, pretentiöst och ibland pompöst. Och dunkelt. För Lindegren djuplodar verkligen.
Men - när man ska skriva om Lindegren, analysera hans dikter, berätta för det där "du" om Lindegrens visionära tankevärld - då måste man uttrycka sig både klart, enkelt och lättbegripligt. Annars får ju "du" aldrig en chans att träda in i det fantastiska och glittrande dunklet.
Här kommer slutraderna i Erik Lindegrens berömda dikt Ikaros (ur Vinteroffer 1954):
...
Nu stiger han ensam, i en himmel utan moln,
i en fågelfri rymd bland reaktionsplanens larm...
stiger mot en allt klarare och klarare sol,
som blir allt svalare, allt kallare,
uppåt mot sitt eget frusande blod och själarnas flyende vattenfall,
en innestängd i en vinande hiss,
en luftbubblas färd i havet mot den magnetiskt hägrande ytan:
fosterhinnans sprängning, genomskinligt nära,
virveln av tecken, springflodsburna, rasande azur,
störtande murar, och redlöst ropet från andra sidan:
Verklighet störtad
utan Verklighet född!
...stiger mot en allt klarare och klarare sol... |
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar