| Gregorius gestaltad av Johan Rabaeus. (Fast jag tänker mig honom som betydligt fetare och tunnhårigare.) |
Pastor Gregorius är gift för andra gången, med en betydligt yngre kvinna som är dotter till en av hans jämnåriga vänner. Denna kvinna har han avgudat ända sedan hon var en tioårig flicka. Man kan skönja en pedofil böjelse i hans dyrkan av den smala, outvecklade flick-kroppen. Nu har flickan blivit hans maka - men vad är det egentligen han vill ha av henne? Han påstår sig längta efter hennes kärlek, som han inte får - men försöker ta. Två våldtäkter förekommer i romanen, men beskrivs av Gregorius själv som en kärleksgärning för att uppnå det han påstår sig sträva efter allra mest: ett barn.
| Richard Berghs berömda Riddaren och jungfrun. Modellerna var Verner von Heidenstam och hans unga flickhustru. |
Pastorn är stressad och känner sig otillräcklig. Han lider sedan flera år tillbaka av något slags diffusa hjärtproblem. I mitten av romanen, får han veta att hans unga hustru träffar en annan man. Han börjar smyga efter henne, men avbryter spionerandet när han på sin husläkares inrådan reser till en kurort för att vila upp sig. När han återvänder till Stockholm, möts han av en situation han inte förmår tolka. Den unga hustrun är sig inte lik, tycker han. Hon ler mot honom, men ögonen ler inte. Är hon sjuk? Olycklig? Ingenting är sig likt. På natten våldför han sig på henne. Osalig irrar han runt i sensommarstaden. Boken slutar abrupt. Gregorius råkar på sin husläkare på en uteservering i Kungsträdgården. Husläkaren erbjuder honom ett hjärtpiller, han sväljer det och där upphör berättelsen.
Från början är Pastor Gregorius inte någon huvudperson som tillåts föra sin egen talan. Han är en figur i Hjalmar Söderbergs dagboks-roman Doktor Glas (1905). I den boken är det doktorn som för ordet. Och doktorn avskyr sin patient - den fete, självgode prästen. När prästens unga hustru kommer till läkarmottagningen och förtvivlat berättar om makens våldtäkter, grips doktorn av hat och bestämmer sig för att röja prästen ur vägen. Alla som läst Doktor Glas, vet att Gregorius blir mördad av sin husläkare. Hjärtpillret som han får prova där på uteserveringen i Kungsträdgården är ett dödligt gift.
| Doktor Glas. |
De tankar som ligger bakom Hjalmar Söderbergs roman är desamma som ligger till grund för Dostojevskijs Brott och straff - där studenten Raskolnikow mördar en gammal pantlånerska. Det handlar om "övermänniskoidealet" - tron att vissa människor är mera värda än andra och att det är tillåtet, till och med en välgärning, för dessa övermänniskor att undanröja misshagliga, "lägre stående" personer. Och eftersom Doktor Glas uppfattar den fete och självgode prästen Gregorius som en misshaglig parasit och våldtäktsman, tar han sig rätten att helt enkelt beröva honom livet. För att befria världen och hustrun.
Kanske ville Bengt Ohlsson rädda Gregorius' eftermäle - så här hundra år i efterskott? Låta den misshaglige få komma till tals, visa att även en "självgod parasit" har en själ och känslor - att även denne mans liv har ett värde. Kanske ville han polemisera mot övermänniskotankarna i Söderbergs roman - men han lyckas inte. För pastor Gregorius hade aldrig kunna uttrycka sig så här. Det språk och de tankar som Bengt Ohlsson låter pastorn uttrycka, existerade inte för hundra år sedan. På sidan 405, strax före det abrupta slutet, säger pastorn: "Jag går in i tystnaden, torkar reflexmässigt av skorna på den lilla mattan." Knappast en formulering som varit möjlig från en person född på 1840-talet. Exemplen är många. Men, man ska inte vara överkritisk. Hade författaren valt att låta pastorn uttrycka sig tidsenligt - då hade boken med all säkerhet blivit både tråkig, högtravande och svårläst. Och absolut inte fått Augustpriset.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar