Stjärnpatienten

Ikväll har jag ägnat mig åt TV-tittande: Veckans brott special om fallet Thomas Quick/Sture Bergwall. Det visades en film också - om kvinnan bakom hela denna gåtfulla saga: psykoanalytikern Margit Norell. Utan henne - ingen massmördare, ingen Thomas Quick. Norell var en Stockholms-baserad analytiker som handledde de psykoterapeuter som arbetade på Säters slutna anstalt. Flertalet av dessa gick dessutom i terapi hos henne.

Margit Norell (1914-2005).

Margit Norell var en brinnande förespråkare för den analytiska teori som hävdar att svåra bortträngda minnen kan tas fram i terapi. Hon ansåg att många, många människor bar just på sådana minnen - minnen som var så fasansfulla att man förträngt dem, stoppat in dem längst in i själen, stängt dörren och kastat nyckeln. Att få dessa patienter att minnas, skulle leda till tillfrisknande.

Behandlingsperioderna var långa och intensiva och pågick under många år, ibland mer än trettio. Under sessionerna började patienterna minnas; traumatiska händelser, misshandel och sexuella övergrepp - ofta mycket grova, rent av bestialiska. Ju värre övergrepp patienten kunde minnas, desto effektivare föreföll behandlingen och desto trovärdigare den teori som behandlingen grundade sig på.

Sture Bergwall, numera frikänd.

Den som mindes allra mest - och därmed kom att stödja teorin allra starkast - blev den på Säter internerade Sture Bergwall. Han gick i intensiv terapi hos flera av Norells trogna lärjungar. På honom fungerade behandlingen särdeles bra och gav häpnadsväckande resultat. Under terapin erkände han 39 (!) mord. Han kom dessutom att minnas en barndom fylld av de grymmaste sexuella övergrepp, tortyr och till och med kannibalism (något som hans familj ställt sig helt frågande till). Bergwall levererade så duktigt att han blev en stjärnpatient och för första gången i sitt vuxna liv blev han en människa som betydde något, som fick uppmärksamhet, som fick uppleva delaktighet - en alldeles underbar känsla för en person som känt sig ensam och betydelselös i hela sitt vuxna liv. Han kunde inte motstå lockelsen i att bli så uppmärksammad - så han fabricerade det ena minnet efter det andra - allt värre, allt hemskare. Allt detta under fri tillgång till potent psykofarmaka.

Sture Bergwalls öde är förståeligt, sett ur detta perspektiv. Vem vill inte "vara med och leka"? Vem vill inte bli uppmärksammad och betydelsefull? Ingen. Alla vill vara Någon. Alla vill vara delaktiga. Och hellre ökänd än okänd. Det är inte konstigt alls.

Vad som däremot är konstigt, är hur så många intelligenta och pålästa och insiktsfulla psykoterapeuter så okritiskt kunde låta sig ledas av en gammal tant som tydligen inte brydde sig ett dugg om att ta del av modern forskning.

Jag ska försöka mig på en teori - i morgondagens blogginlägg.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner