Revansch eller Det är aldrig för sent att tänka nytt

Jag kan inte riktigt släppa ämnet "upprättelse" - det som jag bloggade om i texten Vad kostar ett liv? Där skrev jag om personer som blivit kränkta och misshandlade av samhället - och som  kräver ekonomisk kompensation. Lobotomerade, tvångssteriliserade, de som utsatts för övergrepp på barnhem. Min fråga var: räcker det verkligen med pengar? Och isåfall hur mycket? 50.000 för ett förlorat liv (när det borde vara en miljard)? För kan ett liv överhuvudtaget värderas i pengar?

Hur får man upprättelsen att väga
lika tungt som förbrytelsen?

Och om man nu verkligen vill skapa upprättelse - hur ska den kunna väga lika tungt i rättvisans vågskålar som förbrytelsen? Hur mycket väger lobotomi? Och hur mycket väger en uppväxt på institution? Och hur mycket väger en våldtäkt? En ursäkt - om än aldrig så djupt känd och tydligt formulerad - är inte tillräcklig.

Sture Bergwall - ett offer för föråldrade
psykoanalytiska teorier och metoder.

Men - jag tror ändå att det går att vinna någon form av upprättelse. Här har massmedia en enorm makt. En upprättelse kan ske i TV, men det måste ske på ett nyanserat sätt - så att offret inte blir offer på nytt, fast i ett nytt sammanhang. Sture Bergwall - påstådd massmördare, offer för en krets av toppstyrda terapeuter och numera rentvådd från alla mord - har tillbringat tjugotvå år av sitt liv på en sluten anstalt. Hur gör man "come back" efter det? Kommer han att sitta i TV-kanalernas morgonsoffor framöver och berätta om sitt öde? Eller kommer han att försvinna ut i den stora tystnaden? Det finns risker med båda möjligheterna. Offerroll eller bortglömd? Vilket är värst?

Och alla de som inte får vara med i TV - hur går det med upprättelsen för dem? På vilken arena ska de kräva sin rätt?

De som är kreativa kan skapa sin upprättelse själva - aktivt ta revansch. Anna Odell är ett lysande exempel på det.

Återträffen - manus, regi och huvudroll: Anna Odell.

Hennes film Återträffen har slagit som en murbräcka och tagit andan ur recensenterna. Den mobbade tjejen som inte blev bjuden på grundskoleklassens 20-åriga återträff, skapar en egen återträff; en film där mobbarna kläs av in på bara benknotorna. Med skicklig dramaturgi tar hon revansch på dem som plågat henne under hela grundskoletiden. Hon iscensätter det som aldrig hände, men som nu blir en ny sanning. En sanning där hon själv tar kommandot och får sin revansch. Förresten: hur många av skolmobbarna kommer att få hämta en guldbagge inom kort? Gissningsvis ingen.

Anna Odell visar vägen. Jag tror att upprättelsen finns gömd i just detta: att skapa sig en ny sanning. En sanning lika sann som den gamla. Det handlar inte om livslögn eller om att gömma sig eller att försköna eller förvränga. Det handlar om att ersätta det gamla, som spelat ut sin roll. Det handlar om att se med andra ögon. Tänka med andra tankar. Göra om igen. Göra nytt.

Det kanske låter som en floskel (och jag har många gånger tänkt på dessa ord med skepsis), det som den kände psykoterapeuten och författaren Ben Furman säger: "Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom." Men jag tror att han har rätt. Det är aldrig för sent att tänka om sitt liv.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner